berrypappanochjag.blogg.se

Första dagen framför datorn sen.. ja, jag vet knappt om jag ska var aheöt ärlig:) Har medvetet kopplat ner för att på riktigt hinna ladda om batterierna!

Idag är det lite jobbdag då det är årets sista fakturering som skadras iväg. Smet in en snabbis på kontoret igår och kollade så att allt var i sin ordning så nu handlar det endast om att få iväg det ur systemet.. Udda känsla att veta att detta blir min sista halvårsfakturering på ett tag, hjälp!

Julen har varit bra men intensiv. Vi hade lilla familjen dvs Morfar B och mina småsystrar samt lillebror här på julafton, invigning av huset och första gången syskonen var tillbaka sen första veckan då vi fick nycklarna. Hahaha deras miner alltså:) Jo tack, det har hän t en del, inget snack om det men det var fantastiskt kul att se hur lillebror bokstvaligen tappade hakan när han kom in. Jag är så stolt över det vi har åstadkommit och hur duktiga alla inblandade varit, speciellt Morfar B och Pappan, det är så att hjärtat pyser över lite<3

På juldagen var det dags att rullar ner mot Östergötland och pappans pappa, dvs soon to be farfar:) Lite födelsedagskalas för farfar, alldeles för mycket mat (igen) och smyckestillverkning med goa lilla Ella. Annadagen bjöd på lite shopping och därefter rullade vi vidare på touren mot min storasysters nyinköpta gård utanför Motala. Massor av soffhäng och läsning framför öppna den konstant sprakande spisen (är numera helt övertygad om att det är något allvarligt fel på min systers kroppstemperatur), ännu mera onyttigheter men framförallt så mycket mys och nrähet med mina goa systerdöttrar gjorde att vi valde att stanna till den 28:e. Men i lördags var det dags att börja förden hemåt igen. Vi körde skogsvägarna upp till Vingåker för ett stopp på outleten och därefter fortsatte vi hemåt. Jag älskar min släkt på alla sätt men vårt hus, ja jisses i min lilla låda vad fitn det var att komma hem!

Vi avslutade flängandet med afterjul-/nyårspreparty hos min fina vän J på lördsgakvällen. Så jäkla trevligt och dra åt #%"@ vilken god mat. Gick och la mig övermätt med ett stort leende på läpparna!

Innan jag ger mig med reviews så måste jag nämna att vi var på hundraåringen igår. Helt ok film och framförallt en som det känn sosm att man vill sponsra då det för engångs skull lagts lite pengar i produktionen, kul tycker jag!

Agendan framåt ska hållas tom har jag tänkt. Så snart jag fått iväg min fakturor tänker jag ta med mig lilla B (hunden) på en långpromenad till pappans jobb, hämta mina spinnigskor på klubben i stan för att sen ta mig tillbaka för ett litet spinningpass i Sjöstan (hög tid att nöta in det sista av koregografin så att jag kan filma licensen). Sen tar jag over & out på nytt, så jäkla gött!!

Adois amigos:D

Tydligt är att jag måste sluta upp med att engagera mig så totalt i andra och fokusera mer på mig och Berry. Fredag-Lördag blev ett totalt komatillstånd med noll aptit och fruktansvärda sammandragningar, jag har inte känt lilla B sen i fredags lunch och samvetskvalen blir så klart enorma:( Det är nästan som att den lilla  försöker säga en ngt när den går upp i rök för att 40 timmar senare när jag lugnat mig, knacka lite inifrån som för att säga: "mamma jag mår bra nu när du är snäll mot dig och mig". Skulle också kunna vara mitt samvete som pratar, eventuellt:) 

Mitt liv är mycket förvirrat i vanliga fall, som gravid är det lite bortom kontroll. Jag försöker med alla tänkbara hjälpmedel som kalender i pappers- och elektroniskt format, post-its och hjälp från pappan. Men let´s face it, det går inte så jädrans bra! I tisdags hade jag kundlunch inplanerad, tanken var att jag skulle åka ut och hjälpa dem att förbättra deras arbete med LinkedIn, verkligen i all välmening lite som en god gärning i juletid tänkte jag. Tog bilen till kontoret då kunden har sitt kontor i Tumba. Väl framme insåg jag att jag glämt plånboken, löste det dock genom att låna överhuvudets kort och lite proaktivt kolla med kunden vad den ville äta och inhandla lunchen inne i stan, duktig tänker du, pucko tänker jag! Pratade med pappan på vägen ut och nämnde att det löst sig men att jag var lite orolig för att soppan skulle ta slut.. Kom fram till Tumba och vid den jättestora järngrinden inser jag att den kommer att bli ett hinder, ett jättestort sådant. Tänker något i stil med att äsch vakter har jag väl pratat mig förbi ett antal gånger förr.. Vad det nu beror på vet jag inte så säkert, säkerhet eller att jag faktiskt tappat det, men han var benhård! Jag fick snällt ringa ut kunden utanför grindarna, ge honom en julkram och överlämna all den goda maten:( Nä, kände mig inte ett dugg dum, lovar..

Rullar därifrån och så småningom kommer jag ut på E:4an, jag hinner ungefär 1 mil innan gaspedalen slutar fungera, lr ja, soppan kan också ha tagit slut.. Så det är bara att st'lla ifrån sig bilen och börja knata mot Statoil Skärholmen. Jag hinner promenera ungefär 4 minuter innan polisen stannar vid vägrenen och frågar om jag vill ha hjälp, my lucky day, typ:) De kör mig så till Statoil ser till så att jag får tanka och därefter tillbaka till bilen, just där och då var dessa två uniformerade män mina största hjältar. Ni vet känslan när det som händer faktiskt blir för mycket att ta in för lilla hjärnan, när det inte går att vara arg för det bubblar ett hysteriskt fnitter, exakt det hände i bilen på väg tillbaka till bilen, i baksätet på polisbilen. Kan vara så att polisen undrade över om destinationen kanske skulle justeras mot psyk istället, kanske.

Tog min lilla pärla och rullade hem till ÄLta, kändes som en bra plan att hämta plånboken samt ställa bilen. Kröp upp i soffan och skulle precis till å äta en skinksmörgås (hyfsat nerköp från lunchen jag suktat efter från Nonni) när Pappa B klev in. Något förvirrad blev han över att hitta ett surkart i soffan, tror att jag fräste något bittert och sen återgick till att tycka synd om mig själv i soffan.. Han byggde lite på vår hallgarderob och då han var klar skjutsade han mig till jobbet, bästa Pappa B! Pärlan har fortfarand einte fått någon ny soppa av mig, jag tycker inte hon förjänar det, ha!

Då pappan är på Yasuragi med jobbet så passar jag på att ta igen förlorad tid med lilsis, middag och övernattning. Vi har dessvärre inte setts så mycket det senaste 6 månaderna och med det glidit ifrån varandra så det var dags att ta tag i. Jag insåg i helgen att det där med att vårda relationer gäller även de med blodsband, det glömmer man lätt, lr ja iaf jag.. Har saknat min syster, att veta hur hon mår och få följa med i vad som sker i det dagliga. Förhoppningsvis är vi på rätt spår igen och ser till att prioritera lite annorlunda<3

Nu ska jag krypa ner bredvid syrran och kolla ett avsnitt New Girl innan jag stänger mina blå, natti natt!

De tre månaderna gick med PT-träning 1dag/v, omlagd kost och mycket eget ansvar och vet ni, de sopade banan! Men, det som är coolast och gör mig mest stolt är att de inte la av där. Varje vecka har jag kört skiten ur dessa kämpar, peppat och sporrat men det största jobbet har de gjort själva<3 Så här 9 månader senare kommer dessa underbara människorna med en julklapp. De är tydligen lite oroliga för att jag ska slappa till när Berry kommer så jag fick en löpvagn med orden: "vi måste ju se till så att du håller dig i form så du orkar fortsätta PT'a oss". Underbara fantastiska människor! 

Storasyster ringde mig förra veckan och frågade om jag kunde passa mina små systerdöttrar, ja lr 10 & 12 är de nu så små kanske de inte är längre. Hur som, anledningen var att de har en flådig julfest på Fotografiska där även respektive är medbjudna. Flott att det går bra liksom, på mitt företag vankas det AW med skinkmacka, inte riktigt lika flott.. Hur som, våra julfester krockar så man kan ju tycka att jag då inte ska passa någr barn, men tydligen är det som så att jag är gravid och inte får skåla i något annat än saft och då blir min fest degraderad till mindre viktig, hrmpff! Så, istället för att stanna med mina skinkmackeätande, BIB-slurpande kollegor, ska jag ta mina gullegrisar och åka hem till mitt hus. I kväll blir det riktigt uppkryp i soffan med massa onyttigheter, film och första övernattningen i huset. Imorgon gott folk när min storasyster vaknar lätt illamående, med ångest och påsar under ögonen då tänker jag luta mig tillbaka och bara småle, muahahahahaha.

med att sitta och småle på vägen hem från gymmet igår. I Stockholm ska man helst inte sitta och le för sig själv på bussen, man ska än mindre fråga personen bredvid saker för då är man med ens klassad som nut case:) Men nu är det som så att jag bara är så jädrans lycklig att det är svårt att låta bli. Igår insåg jag hur fantastiskt det är att jag fortfarande kan köra mina klasser utan att kroppen säger något om det. Jag är trots allt mer än halvvägs in i graviditeten och jag vet att många i samma sits känner långt ifrån glädje då de tänker på träning. Jag håller tummar och tår för att jag får fortsätta pumpa ut endorfiner i denna allt mer korpulenta kropp:) Bye bye rutor, välkommen kulmage<3

Sicken dramatisk rubrik jag fick till där va:) Det är inte blodigare än att jag har vansinnig separationsångest från mina klasser. Jag har sen dryga året tillbaka drivit min Functional Moves på tisdagar på den anläggning där jag är nu. Det har gått från att ha varit ett hyfsat oprövat och inte särskilt attraktivt pass till att igår sätt all time high (på min klass, de andra dagarna kan jag inte tala för) med 25 deltagare. Jag hade någonstans mellan 2-5 pers de första månaderna och jäklar vad jag har peppat, lockat och promotat för att dra dit folk en första gång, nu börjar det ge ordentligt resultat, NU! Så himla kul egentligen men jag kan bara tänka på att jag bara får fortsätta leka med den här lilla träningsbebisen i form av funcitonal moves två veckor till, snyft! Jag vet att det är för det bästa men fy fanken vad jobbigt det är på ett sätt. Igår körde jag vad som antagligen var en av mina bästa klasser sen jag startade som instruktör, å ja, låt oss säga som så, det var inte igår jag startade, det har hunnit bli ett par år.. Jag gav verkligen 110% av mig själv på alla tänkbara sätt, hade så galet skoj och såg att det smittade av sig på ALLA. Överröstes av svetigga high fives och där var tom en pappa med sina två söner som kom och tog i hand och tackade för ett galet roligt pass det sista som hände. Det är kärlek det, kärlek till träning och kärlek till livet!

Som sagt, jag vet att jag gör rätt för min och Berrys skull, men ja, jag älskar att träna och mina klasser och deltagare är faktiskt mina små bebisar de med så det är med blandade känslor jag lämnar över stafettpinnen för en termin:)

PS. Tur att det finns annat man kan forstätta köra, typ BodyBalance, RPM och Indoor;) DS.

jag tror jag har fattat grejen, den där lilla varlesen på bilden ligger i min mage och är vårt lilla kärleksbarn. Jisses, det tog sin lilla tid (närmare bestämt 145 dagar) men nu kan jag inte sluta titta, I´m in love<3

Tempot har varit lite väl hårt och jag har så svårt för att trappa ner men kroppen säger tydligt ifrån nu. Jag och pappan fick åka till SÖS akut i lördags kväll då maskineriet bara sa stopp. Sammandragningar och matt i kroppen att tårarna bara sprutade av rädsla för att något var fel:( Som tur var så såg alla värden bra ut, blodtryck var tom lägre, blodvärdena bättre och sänkan fanns det inget att anmärka på. Jag är mao frisk men så vansinnigt dålig på att ta hand om mig själv.. Är så van att kunna driva på denna kropp i oändlighet att jag tom sa det högt till barnmorskan, oooops, om blickar kunnat döda:s Hon dödade mig inte men lyckades få mig att känna mig riktigt korkad, välförtjänt! Så nu fokus mamma + pappa + Berry, renoveringen får bli klar när den blir för jsg tänker ta hand om min lilla familj först!