berrypappanochjag.blogg.se

Så, nu står jag här, på centralen, med iobbväskan avlämnad och vattenflaskan i handen. 

Insåg idag då jag körde klass och fick riktigt ont att det kanske inte rör sig om månader innan jag måste pausa utan mer om fåtalet veckor:( Det går absolut över, men det gör ont och skrämmer skiten ur mig. Å vad gör jag om det inte släpper nästa gång? Bryter mitt i? Känner mig så sjukt fjantig men jag får panik av tanken på att inte få köra klasser, instruktören i mig är en så stor del av mig. Jag prioriterar träningen framför det mesta annat, det finns inget som får mig att må så bra (delad plats med pappan:)) och dessutom så får jag så mycket tillbaka av mina deltagare. Vem är jag om jag inte är instruktör? Oh yes, drama drama drama jag vet men just nu är jag deppig och det tänker jag fortsätta vara tills mitt godis är uppätet ( det är för övrigt en av fördelarna med att deppa, man får äta godis på vardagar). Inte så värst smart att sörja eventuellt bortfall av träning och rädsla för att bli tjock med godis men wtf jag har definitivt inte utgett mig för att vara den vassaste kniven i lådan som gravid;) Så nu kryper jag upp hos pappan, äter snask och deppar vidare, hörs imöra!!

Så efter avsockring vart det stiltje och med det påsockring grande och high life  i magen. Nu blir det avsockring igen, oavsett vad lilla B tycker om saken! Passar på att fascineras lite extra (kanske spelat in film oxå;)) av att det nu går att se rörelserna utanpå magen OCH tjocktröjan, Alien allert!! 

Tydligt är att jag måste sluta upp med att engagera mig så totalt i andra och fokusera mer på mig och Berry. Fredag-Lördag blev ett totalt komatillstånd med noll aptit och fruktansvärda sammandragningar, jag har inte känt lilla B sen i fredags lunch och samvetskvalen blir så klart enorma:( Det är nästan som att den lilla  försöker säga en ngt när den går upp i rök för att 40 timmar senare när jag lugnat mig, knacka lite inifrån som för att säga: "mamma jag mår bra nu när du är snäll mot dig och mig". Skulle också kunna vara mitt samvete som pratar, eventuellt:) 

Mitt liv är mycket förvirrat i vanliga fall, som gravid är det lite bortom kontroll. Jag försöker med alla tänkbara hjälpmedel som kalender i pappers- och elektroniskt format, post-its och hjälp från pappan. Men let´s face it, det går inte så jädrans bra! I tisdags hade jag kundlunch inplanerad, tanken var att jag skulle åka ut och hjälpa dem att förbättra deras arbete med LinkedIn, verkligen i all välmening lite som en god gärning i juletid tänkte jag. Tog bilen till kontoret då kunden har sitt kontor i Tumba. Väl framme insåg jag att jag glämt plånboken, löste det dock genom att låna överhuvudets kort och lite proaktivt kolla med kunden vad den ville äta och inhandla lunchen inne i stan, duktig tänker du, pucko tänker jag! Pratade med pappan på vägen ut och nämnde att det löst sig men att jag var lite orolig för att soppan skulle ta slut.. Kom fram till Tumba och vid den jättestora järngrinden inser jag att den kommer att bli ett hinder, ett jättestort sådant. Tänker något i stil med att äsch vakter har jag väl pratat mig förbi ett antal gånger förr.. Vad det nu beror på vet jag inte så säkert, säkerhet eller att jag faktiskt tappat det, men han var benhård! Jag fick snällt ringa ut kunden utanför grindarna, ge honom en julkram och överlämna all den goda maten:( Nä, kände mig inte ett dugg dum, lovar..

Rullar därifrån och så småningom kommer jag ut på E:4an, jag hinner ungefär 1 mil innan gaspedalen slutar fungera, lr ja, soppan kan också ha tagit slut.. Så det är bara att st'lla ifrån sig bilen och börja knata mot Statoil Skärholmen. Jag hinner promenera ungefär 4 minuter innan polisen stannar vid vägrenen och frågar om jag vill ha hjälp, my lucky day, typ:) De kör mig så till Statoil ser till så att jag får tanka och därefter tillbaka till bilen, just där och då var dessa två uniformerade män mina största hjältar. Ni vet känslan när det som händer faktiskt blir för mycket att ta in för lilla hjärnan, när det inte går att vara arg för det bubblar ett hysteriskt fnitter, exakt det hände i bilen på väg tillbaka till bilen, i baksätet på polisbilen. Kan vara så att polisen undrade över om destinationen kanske skulle justeras mot psyk istället, kanske.

Tog min lilla pärla och rullade hem till ÄLta, kändes som en bra plan att hämta plånboken samt ställa bilen. Kröp upp i soffan och skulle precis till å äta en skinksmörgås (hyfsat nerköp från lunchen jag suktat efter från Nonni) när Pappa B klev in. Något förvirrad blev han över att hitta ett surkart i soffan, tror att jag fräste något bittert och sen återgick till att tycka synd om mig själv i soffan.. Han byggde lite på vår hallgarderob och då han var klar skjutsade han mig till jobbet, bästa Pappa B! Pärlan har fortfarand einte fått någon ny soppa av mig, jag tycker inte hon förjänar det, ha!

ja, jag kan inte så noga veta men jag har en känsla av att om inte hen redan har så kommer hen att gå loss där inne. Kosthållningen blir lidande av renovering och sena kvällar så det har varit en hel del kolisar på sistone. Jag toppade det genom att "trilla" över Willy´s godishylla och 39,90:-/kg (vad är det för något som gör att det är helt omöjligt att köpa lite godis när det är billigt?)! Den här ursäkten är fantastisk, "pappa, (som i min pappa) älskar ju godis och det gör ju svärfar med typ, eller ja iaf Polly, å han kommer på lördag så då är det lika bra att slå till så att det finns. Nä me hoppsan Kerstin, det vart visst lite dryga två kg, tror att papporna har lite att smaska i sig, för jag kommer ju inte att äta... eller?! Hrrmpff, de här nyinförskaffade mammabyxorna kommer att komma väl till pass i TV-soffan ikväll, just saying:) Jitterbugg Berry, jitterbugg, njut av sockret medans det är här!

Didn´t see that one coming.. Dagen då bh´n rök är här!

Jag skulle nog vilja påstå att det som avslöjade graviditeten var de okontrollerat svällande brösten, inget illamående eller att mensen uteblev, utan att brösten förvandlades till ballonger. Vissa skulle säkert se detta som något positivt och visst är det kanske det om man nu inte redan är nöjd som det är. Problemet är ju att jag var det! Brösten har sen dess fortsatt att svälla, jag har lämnat C-kupan för D, DD för E osv. Insåg imorse att, nu skiter jag i de här satans brösthållarna och går all in sporttop. Ouff, det bästa beslut jag fattat på länge, idag ska åter hoppsa mig fram i kontorlandskapet utan att riskera att nockas av mitt eget dekolletage, så det så!