Mitt liv är mycket förvirrat i vanliga fall, som gravid är det lite bortom kontroll. Jag försöker med alla tänkbara hjälpmedel som kalender i pappers- och elektroniskt format, post-its och hjälp från pappan. Men let´s face it, det går inte så jädrans bra! I tisdags hade jag kundlunch inplanerad, tanken var att jag skulle åka ut och hjälpa dem att förbättra deras arbete med LinkedIn, verkligen i all välmening lite som en god gärning i juletid tänkte jag. Tog bilen till kontoret då kunden har sitt kontor i Tumba. Väl framme insåg jag att jag glämt plånboken, löste det dock genom att låna överhuvudets kort och lite proaktivt kolla med kunden vad den ville äta och inhandla lunchen inne i stan, duktig tänker du, pucko tänker jag! Pratade med pappan på vägen ut och nämnde att det löst sig men att jag var lite orolig för att soppan skulle ta slut.. Kom fram till Tumba och vid den jättestora järngrinden inser jag att den kommer att bli ett hinder, ett jättestort sådant. Tänker något i stil med att äsch vakter har jag väl pratat mig förbi ett antal gånger förr.. Vad det nu beror på vet jag inte så säkert, säkerhet eller att jag faktiskt tappat det, men han var benhård! Jag fick snällt ringa ut kunden utanför grindarna, ge honom en julkram och överlämna all den goda maten:( Nä, kände mig inte ett dugg dum, lovar..
Rullar därifrån och så småningom kommer jag ut på E:4an, jag hinner ungefär 1 mil innan gaspedalen slutar fungera, lr ja, soppan kan också ha tagit slut.. Så det är bara att st'lla ifrån sig bilen och börja knata mot Statoil Skärholmen. Jag hinner promenera ungefär 4 minuter innan polisen stannar vid vägrenen och frågar om jag vill ha hjälp, my lucky day, typ:) De kör mig så till Statoil ser till så att jag får tanka och därefter tillbaka till bilen, just där och då var dessa två uniformerade män mina största hjältar. Ni vet känslan när det som händer faktiskt blir för mycket att ta in för lilla hjärnan, när det inte går att vara arg för det bubblar ett hysteriskt fnitter, exakt det hände i bilen på väg tillbaka till bilen, i baksätet på polisbilen. Kan vara så att polisen undrade över om destinationen kanske skulle justeras mot psyk istället, kanske.
Tog min lilla pärla och rullade hem till ÄLta, kändes som en bra plan att hämta plånboken samt ställa bilen. Kröp upp i soffan och skulle precis till å äta en skinksmörgås (hyfsat nerköp från lunchen jag suktat efter från Nonni) när Pappa B klev in. Något förvirrad blev han över att hitta ett surkart i soffan, tror att jag fräste något bittert och sen återgick till att tycka synd om mig själv i soffan.. Han byggde lite på vår hallgarderob och då han var klar skjutsade han mig till jobbet, bästa Pappa B! Pärlan har fortfarand einte fått någon ny soppa av mig, jag tycker inte hon förjänar det, ha!
