berrypappanochjag.blogg.se

Tycker själv att jag har hållt ihop rätt bra under graviditeten, om nu inte pappan ljuger sjukt bra (överlevnadsstrategi månne??) så håller han med! Men, i måndags första dagen på den omtalade och då tydligen enligt andra, underbara ledigheten förvandlades undertecknad till ett monster! På riktigt, så var jag faktiskt hemsk, en som sån som man vill dra något gammalt och illaluktande över, det var jag.. Gick upp och skjutsade pappan till jobbet, köpte kaffe på donken och åkte hem. Efter ca 30 minuter hade jag ledsnat på att inte göra något så satte jag mig vid datorn och jobbade, efter tre timmars jobb flängde jag till Väsby och fixade nyinköpta bilen och passade på att luncha med syrran. Vid 14 var jag sjukt uttråkad och kände mig bara allmänt meningslös å oduglig, inte fick jag något peppande mess från pappan heller. Jag menar, trots att jag sagt att jag saknade batteri och skulle luncha så borde han väl kunna läsa tankar och känna av att jag köpt en laddare OCH att lunchen var slut, eller? Nej, kanske inte riktigt så men i måndags var jag sjukt gravid och riktigt jävlig så just då tyckte jag typ så, kanske;) När man själv vill avliva sig på ett brutalt å smärtsamt sätt för att slippa uppleva spektaklet då är det illa.. Undertecknad höll inte ihop i måndags och gick och la sig med en önskan om att vakna upp aningens trevligare. Thank you lord, det gjorde jag, dock precis lika dålig på att ta det lugnt.

Jag har aldrig under mina 33 år blivit så ifrågasatt och fått så många påhopp som under graviditeten. Inte ens när jag betedde mig som värst under tonåren, spydde i hallen och var full på skolavslutningen höjdes ögonbrynen i samma utsträckning som de gjorts de senaste 9 månaderna.

Kan hända har det att göra med att jag, när någon ställer en fråga, svarar ärligt på den. Jag vet faktiskt inte men det är för mig ett stort mysterium. De första månaderna var diskussionerna högljudda gällande mitt och pappans val att dela på föräldraledigheten. Jag har försökt vara snäll och tänka mig in i andras situaiton men tålamodet bröjar tryta och ska jag vara helt ärlig, lusten att vara öppen för andras åsikter gällande min familjs val också. För det är ju faktiskt vad det handlar om, det val som jag och min respektive har gjort för vår lilla familj. Jag lovar, vi har inte gjort det för att irritera "old school ligan", utan för att vi tror på att det här kommer bli bra, bra för mig, för pappan, för Berry, ja för hela vår lilla familj. Hur vi sen löser amningen vet jag faktiskt inte om jag tycker att mina kollegor har med att göra, för ja, vi är inte fullt så korkade att vi inte skulle vara medvetna om att det är mamman som har brösten fulla med mjölk. Om nu det var någon som trodde det..

Förlossningen är sen nästa topic, Berry kommer att förlösas med snitt av flera anledningar, fysiska såväl som psykiska. Så vi vet att vårt lilla kärleksbarn är här den 15/4 om nu inte saker och ting drar igång tidigare. Sjukt vad detta föder frågor. Samma personer som har ifrågasatt hur mina smala höfter ska kunna föda ut ett barn (ja, du läste rätt), klappar mig nu medlidsamt på axeln och undrar om hur det har kunnat bli så. Allvarligt, nästa sak som jag kan tycka att omgivningen kanske inte ska lägga sig i på detaljnivå. Oavsett om anledningen är att det finns fysiska eller psykiska hinder i vägen så kanske det inte riktigt är deras agelägenhet, eller? De flesta personer har någon form av integritet och att diskutera sitt underliv eller andra intima delar skulle ju kunna hamna under just integritet.. Om det nu är så att jag bara känner för att föda med snitt så borde det ju också vara helt ok, för vi är ju där på nytt, det där med mitt val. Alla dessa, förlåt, dumma frågor göder rebellen i mig och jag får vansinnigt svårt att vara tyst. Jag får lust att rapa upp statistik på förlossningsskador, avsaknad av barnsmorskor på klinikerna i Stockholm för tillfället och annat men tänker inte göra detta, för det är mitt val och det borde räcka med det.

Det senaste som nu dykt upp är namnfrågan, jisses amalia, att den kunde skapa så mycket debatt. Att folk ens kunde yppa sådana saker som jag hittills fått höra trodde jag inte ens var möjligt. Allt från , oj vad ovanligt! till men varför måste ni ta så konstiga namn? till alltså jag skulle ha valt det där! Oklart, men nu tror jag att du frågade mig vad vi hade för alternativ, jag tror inte att jag bad om din åsikt i vad vi tycker att våran lilla bumling ska heta. Jag ska tillägga att en och annan faktiskt utbrustit, oj vilka härliga namn! eller vad härligt att ni inte valt såna som alla andra väljer:)

Jag är nästan stum (vilket inte hör till vanligheterna) över alla de kommentarer som tycks vara legala så snart det ligger en bebis på jäsning. Folk som vet säger att det inte blir lättare när den väl är ute, då alla dessutom kan uppfostra bättre än vad du själv kan och konstant kommer att påminna dig om detta. Giv mig styrka för jag har en känsla av att jag kommer att behöva det:)

Det här inlägget har suttit så sjukt långt in, mycket för att jag vet att det kommer att tyckas och tänkas en massa så snart jag publicerar. Jag har ingen speciell tanke med att skriva det mer än att faktiskt dela med mig av vad jag upplever just nu, till och från blir jag ledsen, till och från blir jag arg, för det mesta så bryr jag mig inte över huvud taget. Men jag kan faktiskt inte sluta förundras över hur den här bumlingen i magen tycks vara någon sorts frikort för omgivningen, ett frikort för att yttra saker man aldrig skulle gjort i något annat forum..

Nämnde jag att min ögon vägrade titta på mig imorse? Jag fick nämligen inte upp dem å då är det vansinnigt svårt att se sig själv i spegeln. Jag frånskriver mig härmed allt ansvar för både utseende och handling och tillskriver det mother nature som uppenbarligen var bakfull när hon satte metodiken för just sista månaden av graviditeten. 

Berry kastade in sömnförsöken vid 03.00 och gav sig istället på att försöka ta sig ut genom höger sida och revben. Ungen är inte lite stark kan jag lova, går fortfarande lite halvbugad och sväljer kräk som lillen kickar upp i halsen på mamma nu och då, thanks Berry..

Man kan ju kanske tycka att det räcker för en natt men nej nej..

Sen kommer vi till den hårige lille djävul vi gick med oss hem från dagis igår! Vem f-n bytte ut vår snälla lilla lurv mot detta odjur?! Ser likadan ut men det måste vara förklädnad, det är en ulv i fårakläder, lovar. Non-stop har hon ömsom ylat, gnällt och smaskat sig genom natten.. Vid 01 brast det och hon åkte ut i soffan, 10 minuter senare gick jag på damernas och ulven passade givetvis på att smita in för att fortsätta sin räd. Ulven ligger jäkligt illa till hos samtliga familjemedlemmar!

Har, utan ögon, för dem hittar jag inte trots lager av antipuffkräm, lyckats ta mig fram till jobbet utan några större missöden. Nu blir det en stor fulkaffe (läs käftsmäll) direkt från kökets oljemaskin. Snickers har ni inget för att ge mig idag, det kommer inte skrämma bort det ondskefulla ändå..

Jag och pappan satt och väntade på bussen vid Sickla nu på morgonkvisten. En sån där lugn och skön morgon utan stress, nej, jag är inte ironisk! Vi åkte bil tillsammans som ofta annars och då det var hela 6 minuter kvar till nästa buss satt jag kvar i bilen med pappan. Då kommer bussen lite tidigt, jag ramlar ut med alla saker och springer upp för slänten, folk ser mig ingen tvekan, de kliver på, jag kommer fram och busshelvetesjävlachauffören stänger dörrarna! På riktigt skata, hur tänkte du där?! Pappan som såg allt kom ut och väntade med en numera ganska lokaltrafikshatande snyftande tjej! F-n, jag vet att jag kanske mest hade svurit i normaltillstånd men hur svårt är det om du ser att en medmänniska kommer springandes, upplysa chauffören alt hålla dörren 2 sek?

Hur som, det var liksom det enda som var planerat resten skulle ägnas åt billetande å slappande. Billetandet gick åt fanders då vi inte ens lyckades enas om vilket märke vi skulle till, två starka viljor - to be continued:) Slappandet gick bättre, vi har nu slappat i två dygn (med undantag av brunch och att vi faktiskt kom iväg till en bilhandlare idag), jag älskar pappan å mys med honom, men just nu står netflix och weeds mig upp i halsen! Jag är understimulerad å det är en jättedålig känsla kl 21.00 en söndag kväll, det är snart läggdags för Berrymama. Berrymama har redan dansat fågeldansen för pappa i brist på annat, jag tror att pappan just nu googlar fågeldans gravid sinnessjuk? Me so boooored! Dags att ta reda på hur lång tid det tar att äta ett rör lakrisal, på återhörande!!

Så efter avsockring vart det stiltje och med det påsockring grande och high life  i magen. Nu blir det avsockring igen, oavsett vad lilla B tycker om saken! Passar på att fascineras lite extra (kanske spelat in film oxå;)) av att det nu går att se rörelserna utanpå magen OCH tjocktröjan, Alien allert!! 

Pratade precis med min BM på Mama Mia så nu går jag på sockerchockstaktiken... Sätt söt ska det vara både choklad och läsk sen blir det vänta i 45 minuter. Om inget händer då får vi åka in till förlossningen:( Fingers crossed för att Berry går loss på sockret🙏

För visst var det så man sa? Nu är jag bortom all räddning, min hjärna har checkat ut å jag har bildbevis!
Som jag skrev har jag en ordentlig hjärnbrist, inget ovanligt, inget konstigt utan åtgärdas genom ökad dos av de tabletter jag redan äter. Problemet är ju att jag glömmer att ta dem! Jag får inte äta dem i samband med vare sig mejeriprodukter eller koffein vilket gör det ännu svårare. Så imorse åt jag endast mitt glutenfria bröd utan något på då det innehåller mejeri, jag var duktig alltså. Nu har jag jobbat hela förmiddagen kom nu tillbaka efter lunch och möttes av dessa två djävular liggandes på bordet, gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah, ge tillbaka min hjärna!

så måste du bara hyra en sång för Marion. Jag hade hört mycket om den innan men vad kom jag faktiskt inte ihåg då jag slog till och sopade med mig den från hyllan. Herre min je vilken film, alltså som jag sobbade och grät.Hulkade vid något tillfälle ur mig att det kanske inte var så lämpligt att jag med alla hormoner såg den just nu, vid det tillfället grät jag så mycket att pappans tröjärm var genomblöt och jag själv hyperventilerade.

Väl värd att se säger jag. Vi stannade och drack en kaffe hemma hos vännerna C och N på väög hem från myshelgen. C som är en av mina närmsta, ställde den inte helt obefogade frågan "men, tycker jag att den är bra som inte är gravid?" Ja, ni, bra fråga, har inte en aning. Om ngn ogravid ser den så dela gärna med dig av tankarna efter. Kan vara lite av ett socialt expriment tänker jag;)

Då har det hänt, har på något vis gått och väntat på det som tycks vara oundvikligt om man nu lyssnar på andra i omgivningen som varit gravida. Mitt första psykbryt bland folk skedde igår morse 06.45 på T-centralen. Tackar min lyckliga stjärna för att det inte var en vardag utan en söndag, så mycket folk är det inte som springer på centralen innan 07 en söndag. Dock tillräckligt för att jag ska vilja ta fram skämskudden även så här ett dygn efter.

Ställde klockan på 05.00 igår då alla vi anställda på Nordic Wellness skulle på 24-timmars kryssning. Steg upp, I TID, gjorde mig i ordning, packade och pussade min kärlek som snusade sött, hejdå. Gick förbi bilen på väg till bussen och plockade med mig plånboken som jag glömt dagen innan, inga konstigheter så långt. Kommer ut på gatan och ser på avstånd bussen blinka ut, UT från hållplatsen 5 minuter för tidigt! Med tanke på att det är nattsvart 06.10 och med det lönlöst att vinka eller liknande så var det inte så mycket annat att göra än att i panik väcka sambo och be om skjuts till stationen. Full av dåligt samvete hamnade jag till sist på tåget, I TID och var så back on track igen. Hinner tänka att jag ska skicka världens gulligaste sms OCH köpa minst 1 kg m&m´s till pappan innan jag på T-centralen inser att jag har tappat ur plånboken i bilen. Partymusiken i lurarna känns med ens enbart irriterande och humöret jag lyckats vända på 15 minuter pendeltågsfärd är som bortblåst, SUCK! Ringer chefen och kollar om leg är nödvändigt vilket det så kart är. Känner mig inte jättebriljant när jag för andra gången denna morgon ringer och väcker pappan innan kl 07.00 en söndag. Pappan blir inte jättenöjd när han yrvaken tar samtal nummer två som innebär utryckning, kan hända att han som vem som helst skulle gjort, lite kort säger, jaha vart ska jag möta dig då? Typ där brast det! Tårarna börjar rinna okontrollerat, jag kan även ha hulkat ur mig "duuuu behöver ju inte bli så aaaaarg", allt detta vid spärrarna till tunnelbana. Om det passerade folk, ja mest troligt. Märkte jag det? Nej, inte ett dugg faktiskt jag var helt uppslukad av mitt känslosvall! Pappan vaknade till ganska kvickt och lade till att "babe jag är inte arg, jag är faktiskt lite yrvaken..."

Hahaha jag kan inte annat än att bryta ihop lite av skratt så här i efterhand, men jag gör det bakom min skämskudde. Är det meningen att man ska bli så här? Är gravid = sinnessvag?!