berrypappanochjag.blogg.se

Insåg idag då jag körde klass och fick riktigt ont att det kanske inte rör sig om månader innan jag måste pausa utan mer om fåtalet veckor:( Det går absolut över, men det gör ont och skrämmer skiten ur mig. Å vad gör jag om det inte släpper nästa gång? Bryter mitt i? Känner mig så sjukt fjantig men jag får panik av tanken på att inte få köra klasser, instruktören i mig är en så stor del av mig. Jag prioriterar träningen framför det mesta annat, det finns inget som får mig att må så bra (delad plats med pappan:)) och dessutom så får jag så mycket tillbaka av mina deltagare. Vem är jag om jag inte är instruktör? Oh yes, drama drama drama jag vet men just nu är jag deppig och det tänker jag fortsätta vara tills mitt godis är uppätet ( det är för övrigt en av fördelarna med att deppa, man får äta godis på vardagar). Inte så värst smart att sörja eventuellt bortfall av träning och rädsla för att bli tjock med godis men wtf jag har definitivt inte utgett mig för att vara den vassaste kniven i lådan som gravid;) Så nu kryper jag upp hos pappan, äter snask och deppar vidare, hörs imöra!!

Pratade precis med min BM på Mama Mia så nu går jag på sockerchockstaktiken... Sätt söt ska det vara både choklad och läsk sen blir det vänta i 45 minuter. Om inget händer då får vi åka in till förlossningen:( Fingers crossed för att Berry går loss på sockret🙏

Tydligt är att jag måste sluta upp med att engagera mig så totalt i andra och fokusera mer på mig och Berry. Fredag-Lördag blev ett totalt komatillstånd med noll aptit och fruktansvärda sammandragningar, jag har inte känt lilla B sen i fredags lunch och samvetskvalen blir så klart enorma:( Det är nästan som att den lilla  försöker säga en ngt när den går upp i rök för att 40 timmar senare när jag lugnat mig, knacka lite inifrån som för att säga: "mamma jag mår bra nu när du är snäll mot dig och mig". Skulle också kunna vara mitt samvete som pratar, eventuellt:) 

Tempot har varit lite väl hårt och jag har så svårt för att trappa ner men kroppen säger tydligt ifrån nu. Jag och pappan fick åka till SÖS akut i lördags kväll då maskineriet bara sa stopp. Sammandragningar och matt i kroppen att tårarna bara sprutade av rädsla för att något var fel:( Som tur var så såg alla värden bra ut, blodtryck var tom lägre, blodvärdena bättre och sänkan fanns det inget att anmärka på. Jag är mao frisk men så vansinnigt dålig på att ta hand om mig själv.. Är så van att kunna driva på denna kropp i oändlighet att jag tom sa det högt till barnmorskan, oooops, om blickar kunnat döda:s Hon dödade mig inte men lyckades få mig att känna mig riktigt korkad, välförtjänt! Så nu fokus mamma + pappa + Berry, renoveringen får bli klar när den blir för jsg tänker ta hand om min lilla familj först!

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!