berrypappanochjag.blogg.se

Så nästa onsdag drar det igång. Jag cyklar mitt sista pass idag och sen har jag endast BodyBalance och Indoor kvar på fasta schemat, mao gott om tid för egna träningsutmaningar. Det ska verkligen bli kul och förhoppningsvis utvecklande fysiskt men också i rollen som PT. Håller tummarna för träningsvärk och många nya övningar:)

Insåg idag då jag körde klass och fick riktigt ont att det kanske inte rör sig om månader innan jag måste pausa utan mer om fåtalet veckor:( Det går absolut över, men det gör ont och skrämmer skiten ur mig. Å vad gör jag om det inte släpper nästa gång? Bryter mitt i? Känner mig så sjukt fjantig men jag får panik av tanken på att inte få köra klasser, instruktören i mig är en så stor del av mig. Jag prioriterar träningen framför det mesta annat, det finns inget som får mig att må så bra (delad plats med pappan:)) och dessutom så får jag så mycket tillbaka av mina deltagare. Vem är jag om jag inte är instruktör? Oh yes, drama drama drama jag vet men just nu är jag deppig och det tänker jag fortsätta vara tills mitt godis är uppätet ( det är för övrigt en av fördelarna med att deppa, man får äta godis på vardagar). Inte så värst smart att sörja eventuellt bortfall av träning och rädsla för att bli tjock med godis men wtf jag har definitivt inte utgett mig för att vara den vassaste kniven i lådan som gravid;) Så nu kryper jag upp hos pappan, äter snask och deppar vidare, hörs imöra!!

Det vart ingen egen träning för mig igår utan bara PT-kunder men det känns i benen ändå. Måste börja filura på hur jag kan sova med dem i någorlunda högläge utan att vakna upp helt utan blod, tips någon?!

Allvarligt! Det är nattsvart ute, jag överdriver inte. Det är 20 minuter sen jag gick hemifrån och svart som om det vore midnatt. Ber en tyst liten bön att folk inte plundrar trädgårdar och fönster på alla ljus på tjugondag knut, please!!

E-L som aldrig boxats innan svetttade och smilade sig igenom passet, det här var hennes grej. Lite fubb från julen gjorde det nog det hela ännu värre men ja, hon fick ett hårt pass att starta 2014 med. Vi har högt satta mål och då får vi lägga ribban därefter:) Det vart lite kräkvarning här och där men vi rodde det i land! Det smilet, det nöjda, helt slutkörda kan vara den bästa betalningen av dem alla!!

2014 är här, nu kör vi:D

Första dagen framför datorn sen.. ja, jag vet knappt om jag ska var aheöt ärlig:) Har medvetet kopplat ner för att på riktigt hinna ladda om batterierna!

Idag är det lite jobbdag då det är årets sista fakturering som skadras iväg. Smet in en snabbis på kontoret igår och kollade så att allt var i sin ordning så nu handlar det endast om att få iväg det ur systemet.. Udda känsla att veta att detta blir min sista halvårsfakturering på ett tag, hjälp!

Julen har varit bra men intensiv. Vi hade lilla familjen dvs Morfar B och mina småsystrar samt lillebror här på julafton, invigning av huset och första gången syskonen var tillbaka sen första veckan då vi fick nycklarna. Hahaha deras miner alltså:) Jo tack, det har hän t en del, inget snack om det men det var fantastiskt kul att se hur lillebror bokstvaligen tappade hakan när han kom in. Jag är så stolt över det vi har åstadkommit och hur duktiga alla inblandade varit, speciellt Morfar B och Pappan, det är så att hjärtat pyser över lite<3

På juldagen var det dags att rullar ner mot Östergötland och pappans pappa, dvs soon to be farfar:) Lite födelsedagskalas för farfar, alldeles för mycket mat (igen) och smyckestillverkning med goa lilla Ella. Annadagen bjöd på lite shopping och därefter rullade vi vidare på touren mot min storasysters nyinköpta gård utanför Motala. Massor av soffhäng och läsning framför öppna den konstant sprakande spisen (är numera helt övertygad om att det är något allvarligt fel på min systers kroppstemperatur), ännu mera onyttigheter men framförallt så mycket mys och nrähet med mina goa systerdöttrar gjorde att vi valde att stanna till den 28:e. Men i lördags var det dags att börja förden hemåt igen. Vi körde skogsvägarna upp till Vingåker för ett stopp på outleten och därefter fortsatte vi hemåt. Jag älskar min släkt på alla sätt men vårt hus, ja jisses i min lilla låda vad fitn det var att komma hem!

Vi avslutade flängandet med afterjul-/nyårspreparty hos min fina vän J på lördsgakvällen. Så jäkla trevligt och dra åt #%"@ vilken god mat. Gick och la mig övermätt med ett stort leende på läpparna!

Innan jag ger mig med reviews så måste jag nämna att vi var på hundraåringen igår. Helt ok film och framförallt en som det känn sosm att man vill sponsra då det för engångs skull lagts lite pengar i produktionen, kul tycker jag!

Agendan framåt ska hållas tom har jag tänkt. Så snart jag fått iväg min fakturor tänker jag ta med mig lilla B (hunden) på en långpromenad till pappans jobb, hämta mina spinnigskor på klubben i stan för att sen ta mig tillbaka för ett litet spinningpass i Sjöstan (hög tid att nöta in det sista av koregografin så att jag kan filma licensen). Sen tar jag over & out på nytt, så jäkla gött!!

Adois amigos:D

med att sitta och småle på vägen hem från gymmet igår. I Stockholm ska man helst inte sitta och le för sig själv på bussen, man ska än mindre fråga personen bredvid saker för då är man med ens klassad som nut case:) Men nu är det som så att jag bara är så jädrans lycklig att det är svårt att låta bli. Igår insåg jag hur fantastiskt det är att jag fortfarande kan köra mina klasser utan att kroppen säger något om det. Jag är trots allt mer än halvvägs in i graviditeten och jag vet att många i samma sits känner långt ifrån glädje då de tänker på träning. Jag håller tummar och tår för att jag får fortsätta pumpa ut endorfiner i denna allt mer korpulenta kropp:) Bye bye rutor, välkommen kulmage<3

Sicken dramatisk rubrik jag fick till där va:) Det är inte blodigare än att jag har vansinnig separationsångest från mina klasser. Jag har sen dryga året tillbaka drivit min Functional Moves på tisdagar på den anläggning där jag är nu. Det har gått från att ha varit ett hyfsat oprövat och inte särskilt attraktivt pass till att igår sätt all time high (på min klass, de andra dagarna kan jag inte tala för) med 25 deltagare. Jag hade någonstans mellan 2-5 pers de första månaderna och jäklar vad jag har peppat, lockat och promotat för att dra dit folk en första gång, nu börjar det ge ordentligt resultat, NU! Så himla kul egentligen men jag kan bara tänka på att jag bara får fortsätta leka med den här lilla träningsbebisen i form av funcitonal moves två veckor till, snyft! Jag vet att det är för det bästa men fy fanken vad jobbigt det är på ett sätt. Igår körde jag vad som antagligen var en av mina bästa klasser sen jag startade som instruktör, å ja, låt oss säga som så, det var inte igår jag startade, det har hunnit bli ett par år.. Jag gav verkligen 110% av mig själv på alla tänkbara sätt, hade så galet skoj och såg att det smittade av sig på ALLA. Överröstes av svetigga high fives och där var tom en pappa med sina två söner som kom och tog i hand och tackade för ett galet roligt pass det sista som hände. Det är kärlek det, kärlek till träning och kärlek till livet!

Som sagt, jag vet att jag gör rätt för min och Berrys skull, men ja, jag älskar att träna och mina klasser och deltagare är faktiskt mina små bebisar de med så det är med blandade känslor jag lämnar över stafettpinnen för en termin:)

PS. Tur att det finns annat man kan forstätta köra, typ BodyBalance, RPM och Indoor;) DS.

Började dagen aningens annorlunda än om jag jämför med andra utbildningar. Jag brukar oftast försöka vara mycket ensam då jag går utbildning, just för att kunna fokusera 100%. Denna gången åkte jag ner på utbildning i Malmö mycket för att hinna träffa Morfar och D. D hade en väninna över på förfest på lördagen så medan jag pluggade och därefter somnade in dunkades det latinotakter och dracks mojitos i vardagsrummet, haha livets kontraster:) D´s bror spelade på en nyöppnad klubb så brudarna drog ut på stan på bus någon gång efter att jhag stängde mina blå. Jag vaknade 05.40 och insåg att D inte kommit hem, drog ett mess och bad henen höra av sig om det vart efterfest el dyl men 5 minuter senare "tassade" brudarna in:) Iom att jag var vaken gick jag upp och medan de åt paj och chokladkaka intog jag min frukost och lyssnade på nattens intriger. Fick ett erbjudande om chokladkaka men nä, jag var inte jättesugen..

Rullade iväg och plockade upp en nyfunnen vän på stationen för att sen fara till Malmö och dag 2 på utbildningen.

Väl där ändrade trainern min inställning ytterligare och därefter var det dags för evaluation igen. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Jag hade så fullt upp med att bara tänka på hållning, armars vinkel, bröstets höjd, you name it, huvudet bokstavligen snurrade av ny teknik och input. Det som jag normalt har koll på dvs koreografin for iväg någon helt annan stans. Ja, jag ställer höga krav på mig själv men det här var verkligen inte bra. För er som tvivlar så höll trainern med:) Jag var inte jättekaxig efter förmiddagen och var nu mer inställd på pepp i form av att inte bryta ihop.

Efter två block teori och lunch var det sen dags för sista presentationen. Vid det här laget gillade jag inte vår trainer jättemycket, försökte bita ihop och koncentrera mig på det som var bra. Jag bestämde mig för att skita i tekniken och låta den bli som den ville, allt för att visa på att jag är en bra instruktör och att de andra hörnstenarna sitter. Jag vill lite göra ondskefulla saker med honom när han två minuter innan vi satt upp för sista passet, flyttade in mig ytterligare! Me noll självöfrtroende var det så dags..

Cyklade mig igenom låt 1-6 och kände mig faktiskt stark i ben och överkropp! Väl vid låt 7 bestämde jag mig bara för att vara det bästa jag kunde där och då. Jag trampade, peppade och gav verkligen allt av mig själv till mina deltagare. Koregrafin satt där den skulle, coachet lika så och framför allt så struntade jag i de bedömande ögonen som iaktog, jag hade kul igen:)

Efter en timmes väntan var det så dags fär mig att träffa tyrannen..
Det visade sig att jag hade resonerat helt rätt. Då jag hade lagt tekniken åt sidan hade den också kommit naturligt, koreografin satt igen och det som gör mig till en duktig instruktör var tillbaka, min glöd och passion! Så, jag kom igenom och jag gjorde det tydligen utabn att han någonsin tvekat. Hade lust att både ge honom ett tjuvnyp och en kram på samma gång. Jag fattar grejen med att vara mer kritisk för att få mig att utevcklas ytterligare, jag hade triggat på det i vanliga fall men nu, gravid, nä inte så mycket:s

Hur som helst, jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag tog mig igenom min RPM i 5:e månaden och jag gjorde det bra!

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!