berrypappanochjag.blogg.se

Pappan gick tillbaka förra torsdagen och jag började med två heldagar följt av helg och därefter en hemmamåndag. Kom tillbaka till kontoret i tisdags och körde två heldagar där och sen hemma med lillan igen! Fantastiskt att få drilla hjärnan på jobbet och hänga med alla fina kollegor och ännu mer fantastiskt att få komma hem till vårt underverk på kvällen. 

Så, vi överlevde första veckan, vi har insett några saker vi behöver justera men mår så bra:) Att få tre dagar tillsammans är ren jäkla lyx och jag älskar det❤️

Vi ses på andra sidan👊

PS. Ni hade fått så mycket stryk om jag varit med, just sayin' ;) DS.

Älskar mitt to-do-block och kicken jag får av att stryka saker med grön penna, rosa penna gillas inte lika mycket då det innebär flytt till nästa dag.. Jag vet, nördigt, men sånt gör den här fröken glad! 

Försöker se det positivt, det rör sig i så maklig takt att man tom hinner med att njuta av utsikten över bråviken:)

E-L som aldrig boxats innan svetttade och smilade sig igenom passet, det här var hennes grej. Lite fubb från julen gjorde det nog det hela ännu värre men ja, hon fick ett hårt pass att starta 2014 med. Vi har högt satta mål och då får vi lägga ribban därefter:) Det vart lite kräkvarning här och där men vi rodde det i land! Det smilet, det nöjda, helt slutkörda kan vara den bästa betalningen av dem alla!!

2014 är här, nu kör vi:D

Första dagen framför datorn sen.. ja, jag vet knappt om jag ska var aheöt ärlig:) Har medvetet kopplat ner för att på riktigt hinna ladda om batterierna!

Idag är det lite jobbdag då det är årets sista fakturering som skadras iväg. Smet in en snabbis på kontoret igår och kollade så att allt var i sin ordning så nu handlar det endast om att få iväg det ur systemet.. Udda känsla att veta att detta blir min sista halvårsfakturering på ett tag, hjälp!

Julen har varit bra men intensiv. Vi hade lilla familjen dvs Morfar B och mina småsystrar samt lillebror här på julafton, invigning av huset och första gången syskonen var tillbaka sen första veckan då vi fick nycklarna. Hahaha deras miner alltså:) Jo tack, det har hän t en del, inget snack om det men det var fantastiskt kul att se hur lillebror bokstvaligen tappade hakan när han kom in. Jag är så stolt över det vi har åstadkommit och hur duktiga alla inblandade varit, speciellt Morfar B och Pappan, det är så att hjärtat pyser över lite<3

På juldagen var det dags att rullar ner mot Östergötland och pappans pappa, dvs soon to be farfar:) Lite födelsedagskalas för farfar, alldeles för mycket mat (igen) och smyckestillverkning med goa lilla Ella. Annadagen bjöd på lite shopping och därefter rullade vi vidare på touren mot min storasysters nyinköpta gård utanför Motala. Massor av soffhäng och läsning framför öppna den konstant sprakande spisen (är numera helt övertygad om att det är något allvarligt fel på min systers kroppstemperatur), ännu mera onyttigheter men framförallt så mycket mys och nrähet med mina goa systerdöttrar gjorde att vi valde att stanna till den 28:e. Men i lördags var det dags att börja förden hemåt igen. Vi körde skogsvägarna upp till Vingåker för ett stopp på outleten och därefter fortsatte vi hemåt. Jag älskar min släkt på alla sätt men vårt hus, ja jisses i min lilla låda vad fitn det var att komma hem!

Vi avslutade flängandet med afterjul-/nyårspreparty hos min fina vän J på lördsgakvällen. Så jäkla trevligt och dra åt #%"@ vilken god mat. Gick och la mig övermätt med ett stort leende på läpparna!

Innan jag ger mig med reviews så måste jag nämna att vi var på hundraåringen igår. Helt ok film och framförallt en som det känn sosm att man vill sponsra då det för engångs skull lagts lite pengar i produktionen, kul tycker jag!

Agendan framåt ska hållas tom har jag tänkt. Så snart jag fått iväg min fakturor tänker jag ta med mig lilla B (hunden) på en långpromenad till pappans jobb, hämta mina spinnigskor på klubben i stan för att sen ta mig tillbaka för ett litet spinningpass i Sjöstan (hög tid att nöta in det sista av koregografin så att jag kan filma licensen). Sen tar jag over & out på nytt, så jäkla gött!!

Adois amigos:D

De tre månaderna gick med PT-träning 1dag/v, omlagd kost och mycket eget ansvar och vet ni, de sopade banan! Men, det som är coolast och gör mig mest stolt är att de inte la av där. Varje vecka har jag kört skiten ur dessa kämpar, peppat och sporrat men det största jobbet har de gjort själva<3 Så här 9 månader senare kommer dessa underbara människorna med en julklapp. De är tydligen lite oroliga för att jag ska slappa till när Berry kommer så jag fick en löpvagn med orden: "vi måste ju se till så att du håller dig i form så du orkar fortsätta PT'a oss". Underbara fantastiska människor! 

Sicken dramatisk rubrik jag fick till där va:) Det är inte blodigare än att jag har vansinnig separationsångest från mina klasser. Jag har sen dryga året tillbaka drivit min Functional Moves på tisdagar på den anläggning där jag är nu. Det har gått från att ha varit ett hyfsat oprövat och inte särskilt attraktivt pass till att igår sätt all time high (på min klass, de andra dagarna kan jag inte tala för) med 25 deltagare. Jag hade någonstans mellan 2-5 pers de första månaderna och jäklar vad jag har peppat, lockat och promotat för att dra dit folk en första gång, nu börjar det ge ordentligt resultat, NU! Så himla kul egentligen men jag kan bara tänka på att jag bara får fortsätta leka med den här lilla träningsbebisen i form av funcitonal moves två veckor till, snyft! Jag vet att det är för det bästa men fy fanken vad jobbigt det är på ett sätt. Igår körde jag vad som antagligen var en av mina bästa klasser sen jag startade som instruktör, å ja, låt oss säga som så, det var inte igår jag startade, det har hunnit bli ett par år.. Jag gav verkligen 110% av mig själv på alla tänkbara sätt, hade så galet skoj och såg att det smittade av sig på ALLA. Överröstes av svetigga high fives och där var tom en pappa med sina två söner som kom och tog i hand och tackade för ett galet roligt pass det sista som hände. Det är kärlek det, kärlek till träning och kärlek till livet!

Som sagt, jag vet att jag gör rätt för min och Berrys skull, men ja, jag älskar att träna och mina klasser och deltagare är faktiskt mina små bebisar de med så det är med blandade känslor jag lämnar över stafettpinnen för en termin:)

PS. Tur att det finns annat man kan forstätta köra, typ BodyBalance, RPM och Indoor;) DS.

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!

Jag försöker verkligen, å då menar jag VERKLIGEN att inte dricka för mycket kaffe med tanke på Berry. Har vid något tillfälle räknat antalet koppar som hämtas under en stressig dag på kontoret, hör å höpna gott folk, 15-20 koppar går tydligen kroppen å hämtar, bara så där, av sig själv! Skrämmande många jag vet men tack och lov så är jobbet så stressigt att det som faktiskt rinner ner nog inte är så mycket mer än 4-5.

Hur som har min mycket pålästa respektive informerat mig om att jag numera får dricka två koppar om dagen, hahaha TVÅ!!! Det är nästan så att det framkallar ett hysteriskt fnitteranfall för att det är totalt övermäktig information att ta in. Nu när jag är som absolut tröttast ska jag alltså halvera mängden av det som faktiskt får mig att stå upp. Men, ja, vad gör min inte för att det där lilla bäret ska få de bästa av förutsättningar:)

Det har nu tom gått så långt att jag ofta tom tar mig förbi lunch innan huvudvärken är så brutal att min kära kollega tillika chef ber rmig ta en kopp kaffe, ja nästan i alla fall!
Tanken är att det får finnas kvar en förmiddags- och en eftermiddagskopp, i skrivande stund sippar jag på min första. Då jag flänger fram och tillbaka mellan hem och kund idag får jag dessutom privilegiet att dricka hemmakaffe och inte det svarta sumpiga som man hittar på de flesta arbetsplatser. Alltid något, hej påre` fredag!

 

 

Alltså denna eviga trötthet, när ska den ge sig??
Jag har hört ett otaligt antal gravida uttala sig om hur trött man är och tänkt tanken (mer än en gång), MEN, hur jobbigt kan det vara, det syns ju int ens, ta dig samman kvinna?!
Hahahaha in your face fröken! Väcklarklockan på morgonen känns som en fet käftsmäll, kl 10 kommer käftsmäll nr 2- dags för fika. Kl 12.15, dvs så snart lunchen landat i magen, är det dags att kravla till jobbets vilorum. Kl 15- dags för käftsmäll nr 4, ja ni börjar förstå.. Så här har mina dagar sett ut i X antal veckor. Lite framsteg har skett då jag inte sitter och nickar som en bebis i avsaknad av nackmuskulatur förrän framåt 21 (har gått från att vara gråtfärdig 19.15).

Till saken hör är att jag är född med en hög energinivå, jag har alltid, sen jag lärde mig gå, farit runt värre än en Duracellkanin. Det innebär att min kalender är bokad utifrån detta. Dvs att jobba heltid, leda klasser och arbeta som PT med ett leende, det är min vardag, eller ja, det VAR min vardag! I ca 10 veckor har jag nu väntat på att det ska vända. Gravidappen säger att det ska vända, halleluja appen jag tror på dig!

http://www.youtube.com/watch?v=BaNI0Mt_kLY&feature=youtube_gdata_player