KUB-testet..
Vi bestämde oss på inskrivningen för att vi ville göra ett KUB-test. För er som inte har hört detta innan; "undersökningen KUB är ett sätt att ta reda på sannolikheten för att ett foster har Downs syndrom eller två andra mer ovanliga kromosomförändringar.
Det var verkligen inget jag hade funderat på innan men när frågan ställdes kändes det helt självklart. Jag har flera nära vänner som det senaste året råkat ut för sorgligheter i samband med graviditeter och födslar och på något vis så tror jag att dessa KUB-tester fyller en mycket bra funktion, oavsett utgång och beslut man fattar.
Jag har nojat och haft ångest, svårt att sova och funderat något vansinnigt mycket de senaste veckorna. Vad händer om det faktiskt är något fel? Det som kändes som ett mycket lätt beslut inititalt har blivit ett tyngre och tyngre ok att bära ju fler veckor som gått. Hur som helst så var det dags igår igen.
Blodprovet togs för dryga veckan sen och ultraljud och mätningar var bokade till igår kl 16.30. Vi fick som alltid på Mama Mia, en underbar person som skulle genomföra detta. Promenaden eller ja, lite mer språngmarschen dit (jag kan ha varit sen, kan ha..) avhandlades kvällens middag och huruvida jag fick kissa eller inte.
NOTE TO SELF; Att ha en urinblåsa som är två gånger större än allt som har med Berry att göra totalt är inte optimalt då det ska skuffas runt bebbe med ultraljudspinne. Särkilt inte om bebben är akrobatiskt lagd och tycks gå på uppåt..
Well, hur som. När hon väl la den där kalla slemmiga geggan på magen och la på ultraljudet så var Berry där! Inte alls som i mina tankar där lilla B bara har försvunnit och jag har drömt allt. det är på riktigt och ja, jag får tårar i ögonen bara av att tänka på att det där lilla lilla krypet finns där inne i min mage, är 50% jag och 50% pappan (check på gravidhormonerna:p). Hon mätte och visade, förklarade och svarade tålmodigt på mina dumma oroliga tankar. Hmmm tårar igen, haha det verkar vara mycket hormoner idag:) Hur som helst, resultatet efter att ha räknat ihop vikt, längd, ålder, Berrys mått, min historik etc var 1/20 000. Fram till igår sa det mig absolut ingenting men nu vet jag att det är det är det bästa resultat man kan få:) Allt nojande och oroande i onödan. Berry gymnastiserar och mår bra och sannolikheten för att det är något fel är väldigt liten.
Fick med oss lite bilder hem, bilder som jag och pappan tycker är så fina, bilder som morfar vände lite skeptiskt på samtidigt som han kisade. Det är kärlek det, villkorslös kärlek<3
Det var verkligen inget jag hade funderat på innan men när frågan ställdes kändes det helt självklart. Jag har flera nära vänner som det senaste året råkat ut för sorgligheter i samband med graviditeter och födslar och på något vis så tror jag att dessa KUB-tester fyller en mycket bra funktion, oavsett utgång och beslut man fattar.
Jag har nojat och haft ångest, svårt att sova och funderat något vansinnigt mycket de senaste veckorna. Vad händer om det faktiskt är något fel? Det som kändes som ett mycket lätt beslut inititalt har blivit ett tyngre och tyngre ok att bära ju fler veckor som gått. Hur som helst så var det dags igår igen.
Blodprovet togs för dryga veckan sen och ultraljud och mätningar var bokade till igår kl 16.30. Vi fick som alltid på Mama Mia, en underbar person som skulle genomföra detta. Promenaden eller ja, lite mer språngmarschen dit (jag kan ha varit sen, kan ha..) avhandlades kvällens middag och huruvida jag fick kissa eller inte.
NOTE TO SELF; Att ha en urinblåsa som är två gånger större än allt som har med Berry att göra totalt är inte optimalt då det ska skuffas runt bebbe med ultraljudspinne. Särkilt inte om bebben är akrobatiskt lagd och tycks gå på uppåt..
Well, hur som. När hon väl la den där kalla slemmiga geggan på magen och la på ultraljudet så var Berry där! Inte alls som i mina tankar där lilla B bara har försvunnit och jag har drömt allt. det är på riktigt och ja, jag får tårar i ögonen bara av att tänka på att det där lilla lilla krypet finns där inne i min mage, är 50% jag och 50% pappan (check på gravidhormonerna:p). Hon mätte och visade, förklarade och svarade tålmodigt på mina dumma oroliga tankar. Hmmm tårar igen, haha det verkar vara mycket hormoner idag:) Hur som helst, resultatet efter att ha räknat ihop vikt, längd, ålder, Berrys mått, min historik etc var 1/20 000. Fram till igår sa det mig absolut ingenting men nu vet jag att det är det är det bästa resultat man kan få:) Allt nojande och oroande i onödan. Berry gymnastiserar och mår bra och sannolikheten för att det är något fel är väldigt liten.
Fick med oss lite bilder hem, bilder som jag och pappan tycker är så fina, bilder som morfar vände lite skeptiskt på samtidigt som han kisade. Det är kärlek det, villkorslös kärlek<3
