berrypappanochjag.blogg.se

hur svårt ska det vara att få publicera ett jäkla blogginlägg utan att 2/3 försvinner? OCH hur svårt ska det vara att lära sig att de flesta kapas och med det börja kopiera?! VA?!

Ändrar texten till bilden i inlägget innan för nu är det fokus på ett djupt andetag och harmoniska oljor av en helt annan anledning, att inte skrika rakt ut i ren frustration!

Breathe in, breathe out...

om 55 minuter är det dags att få sneek peeka på Berry igen

men jag måste och eftersom du har klickat in får du skylla dig själv..

Vaknade vid 04 i natt, inte av någon speciell anledning utan bara så. Låg och tittade på min fantastiska man som låg bredvid och sov, pussade på honom och tom i sömnen fick jag ett smile. Han är min stora kärlek, min bästa vän, den jag vill leva resten av mitt liv med och pappan till min lilla Berry. Han gör varje dag sitt bästa för att få mig att känna mig precis så fantastisk som han ser mig och han lyckas ta mig f-n för det mesta! Livet tenderar att rusa på i en rasande takt och de där stunderna där man hinner stanna upp och bara uppskatta allt omkring en är dessvärre alldeles för få. I natt fick jag ligga där i tystnaden och bara tänka på allt jag har i mitt liv som är bra, det, kallar jag kvalitetstid..

PS. Den andra bilden är från min kollega på gymmet, texten löd; är det här ditt? Jag hade tydligen stoppat ner alla mina smycken i hennes väska istället, ops:s DS.

ja, jag kan inte så noga veta men jag har en känsla av att om inte hen redan har så kommer hen att gå loss där inne. Kosthållningen blir lidande av renovering och sena kvällar så det har varit en hel del kolisar på sistone. Jag toppade det genom att "trilla" över Willy´s godishylla och 39,90:-/kg (vad är det för något som gör att det är helt omöjligt att köpa lite godis när det är billigt?)! Den här ursäkten är fantastisk, "pappa, (som i min pappa) älskar ju godis och det gör ju svärfar med typ, eller ja iaf Polly, å han kommer på lördag så då är det lika bra att slå till så att det finns. Nä me hoppsan Kerstin, det vart visst lite dryga två kg, tror att papporna har lite att smaska i sig, för jag kommer ju inte att äta... eller?! Hrrmpff, de här nyinförskaffade mammabyxorna kommer att komma väl till pass i TV-soffan ikväll, just saying:) Jitterbugg Berry, jitterbugg, njut av sockret medans det är här!

lite så känns det i alla fall! Det känns verkligen helt galet att rummet brevid vårt är tapetserat med giraffer och flodhästar, galet på ett bra sätt det vill säga:D

det finns två saker som jag har mycket svårt att få ner, mycket! Det ena är pölsa det andra är blodpudding. Kul att min läkare har ordinerat mig att äta blodpudding 3 ggr/vecka, not:( Järnvärdena är så usla att jag måste tvinga i mig mer järn, kosten är redan balanserad och tabletter kan jag inte peta i mig fler för då kommer magen att checka ut så, blodpudding it is, uäck! Åt blodpudding i söndags och igår, jag vill bara gråta och kräkas lite samtidigt men skam den som ger sig, jag SKA äta blodpudding 3 dgr/vecka. Idag ska jag äta något riktigt gott till lunch och middag, plåster på sårentänket:)

därav frånvaron.. jag får inte timmarna att räcka till hur jag än beter mig. Tack o lov att det endast rör dig om ca 10 dgr till:) Vi fick nycklarna till vårt lilla hus förra tisdagen och sen dess har det varit fullt ös. I fredags var vi lediga tillsammans och parallellt med att byggarna slet ut badrummet gick vi loss med färgsprutan och takmålning. Hur smidigt och bra som helst, samtliga tak i huset målades klart på mindre än en arbetsdag, fantastiskt. Att man sen fick se ut som ghost busters var enbart en bonus:)

Lördag och söndag var mina underbara småyskon Pipp & Pytt där med respektive och hjälpte oss att måla alla väggar i huset. Även min vän D som jag var nere hos förra helgen flög upp och hjälpte till, kärlek D
Igår kväll var pappan och soon to be morfar i huset och tapetserade vardagsrummet. Jag var och ledde pass så kom ut lite senare. Alltså det är så fint att jag blir tårögd, vårt hus! Stolt över männen i mitt liv!! Ikväll dundrar vi vidare, jag kör en RPM och sen är det dags att tapetsera Berrys rum:)

Tror att jag lämnar resten av tidsplanen där, jag utvecklar stresseksem av att sätta det på print! Hur som så känns det helt fantastiskt att vi ligger i fas. Vi kämpar på och pappan är så fantastiskt duktig och mån om att allt ska bli bra. Det finns faktiskt hopp om att det faktiskt är inflyttat nästa helg och jag kanske tom kan dricka den där glöggen i soffan nästa söndag, fingers crossed!

Igår var det dags för ett besök på Mama Mia igen, ultraljud stod det i kalendern så det var så klart vad vi trodde att vi skulle på. Lika nevös som alltid, tom lite mer efter helgen sammandragningar och hårda fysiska ansträngning. Kändes både jobbigt och skönt att gå dit, jobbigt för att jag är rädd att Berry ska vara borta och skönt för att jag hoppades bli lungad. Kändes som att vi blev helt snuvade på konfekten då vi fick red apå att det bara var ett besök hos barnsmorskan:( Hur som helst så berättade vi hur vi kände så vi fick även höra den lilla krabatens hjärta slå, 140 slag/minut. Känslan alltså, wow! Jag får fortfarande inte ihop att det faktiskt är en bebis där inne men ändå så blir jag så innerligt lycklig när jag får höra att den tycks må bra!

Blodtrycket ser fortfarande fint ut men järnvärdena har rasat ner i botten. Jag som tycker att jag har blviit så pigg men det tycks visst vara relativt:) Nu blir det till att dubbla dosen järntabletter och se om huvudvärken (trodde ju att det var brist på koffein) försvinner den med!

28:e är det dags för ultraljud igen, då får Morfar B sin efterlängtade bebisbild..

För visst var det så man sa? Nu är jag bortom all räddning, min hjärna har checkat ut å jag har bildbevis!
Som jag skrev har jag en ordentlig hjärnbrist, inget ovanligt, inget konstigt utan åtgärdas genom ökad dos av de tabletter jag redan äter. Problemet är ju att jag glömmer att ta dem! Jag får inte äta dem i samband med vare sig mejeriprodukter eller koffein vilket gör det ännu svårare. Så imorse åt jag endast mitt glutenfria bröd utan något på då det innehåller mejeri, jag var duktig alltså. Nu har jag jobbat hela förmiddagen kom nu tillbaka efter lunch och möttes av dessa två djävular liggandes på bordet, gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah, ge tillbaka min hjärna!

Började dagen aningens annorlunda än om jag jämför med andra utbildningar. Jag brukar oftast försöka vara mycket ensam då jag går utbildning, just för att kunna fokusera 100%. Denna gången åkte jag ner på utbildning i Malmö mycket för att hinna träffa Morfar och D. D hade en väninna över på förfest på lördagen så medan jag pluggade och därefter somnade in dunkades det latinotakter och dracks mojitos i vardagsrummet, haha livets kontraster:) D´s bror spelade på en nyöppnad klubb så brudarna drog ut på stan på bus någon gång efter att jhag stängde mina blå. Jag vaknade 05.40 och insåg att D inte kommit hem, drog ett mess och bad henen höra av sig om det vart efterfest el dyl men 5 minuter senare "tassade" brudarna in:) Iom att jag var vaken gick jag upp och medan de åt paj och chokladkaka intog jag min frukost och lyssnade på nattens intriger. Fick ett erbjudande om chokladkaka men nä, jag var inte jättesugen..

Rullade iväg och plockade upp en nyfunnen vän på stationen för att sen fara till Malmö och dag 2 på utbildningen.

Väl där ändrade trainern min inställning ytterligare och därefter var det dags för evaluation igen. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Jag hade så fullt upp med att bara tänka på hållning, armars vinkel, bröstets höjd, you name it, huvudet bokstavligen snurrade av ny teknik och input. Det som jag normalt har koll på dvs koreografin for iväg någon helt annan stans. Ja, jag ställer höga krav på mig själv men det här var verkligen inte bra. För er som tvivlar så höll trainern med:) Jag var inte jättekaxig efter förmiddagen och var nu mer inställd på pepp i form av att inte bryta ihop.

Efter två block teori och lunch var det sen dags för sista presentationen. Vid det här laget gillade jag inte vår trainer jättemycket, försökte bita ihop och koncentrera mig på det som var bra. Jag bestämde mig för att skita i tekniken och låta den bli som den ville, allt för att visa på att jag är en bra instruktör och att de andra hörnstenarna sitter. Jag vill lite göra ondskefulla saker med honom när han två minuter innan vi satt upp för sista passet, flyttade in mig ytterligare! Me noll självöfrtroende var det så dags..

Cyklade mig igenom låt 1-6 och kände mig faktiskt stark i ben och överkropp! Väl vid låt 7 bestämde jag mig bara för att vara det bästa jag kunde där och då. Jag trampade, peppade och gav verkligen allt av mig själv till mina deltagare. Koregrafin satt där den skulle, coachet lika så och framför allt så struntade jag i de bedömande ögonen som iaktog, jag hade kul igen:)

Efter en timmes väntan var det så dags fär mig att träffa tyrannen..
Det visade sig att jag hade resonerat helt rätt. Då jag hade lagt tekniken åt sidan hade den också kommit naturligt, koreografin satt igen och det som gör mig till en duktig instruktör var tillbaka, min glöd och passion! Så, jag kom igenom och jag gjorde det tydligen utabn att han någonsin tvekat. Hade lust att både ge honom ett tjuvnyp och en kram på samma gång. Jag fattar grejen med att vara mer kritisk för att få mig att utevcklas ytterligare, jag hade triggat på det i vanliga fall men nu, gravid, nä inte så mycket:s

Hur som helst, jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag tog mig igenom min RPM i 5:e månaden och jag gjorde det bra!

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!

inte speciellt lägligt gör sig Berry påmind! Efter min och D´s middag på stan i Helsingborg ställde sig min mage som en romb.. Den spretar åt alla håll, morrar och drar, inte ett dugg skönt och dessutom lite otäckt. Gissar att det handlar om kosten då min mage reagerar fort på vad som hamnar i den, igår var ingen höjdardag direkt, startade med muffin och fortsatte ungefär lika näringsrikt:( Well well gick och la mig och tänkte att det är borta då jag vaknar men icke sa nicke, fortfarande som att jag svalt en gigantisk ils legobit! Så här sitter jag nu på NW i Malmö, har precis stödätit lite extra näringsrikfrukost i hopp om att det ska lugna sig. Om 50 minuter drar min efterlängtade RPM-utbildning igång och det enda som just nu borde snurra i huvudet är koreografi istället är det oro över att allt inte är som det ska. Många tänk om just nu.. Hoppas att det bara är Berry som gått in för att make a statement- hen dosen´t like sugar!

Han kände igen mig:) Min fantastiska morfar kände igen mig! Så mycket kärlek som jag känner för denna 90-åriga gamla skruttgubbe, det är så att hjärtat nästan brister.

Det vart lite grymt och stånk när jag dök upp oanmäld men det tog inte lång tid innan han började tina. Jag älskar när min morfar skämtar och skrattar och det visade sig att även sköterskorna gör det. Det har skrivits så mycket dåligt om demens- och ålderdomshem runt om i landet att jag inte trodde att bra hem existerade men nu vet jag att det inte är så. De kan hans humor och lirkar med honom tills den tittar fram, de vet att han är tjurig och aldrig vill äta men frågar inte längre utan ställer bara fram. Det kändes så fantastiskt bra att se och fick klumpen i magen att bli aningens mindre. Jag hängde med morfar i tre timmar och det var helt underbart.

Dagens lärdom; det är inte bara djur vi har till låns utan även människor vi älskar och har omkring oss. Se till att ta tillvara på varandra och tiden vi har tillsammans!

Nu har det nog gått dryga två år sen jag såg honom sist. Morfar har varit lite av en idol och förebild sen jag var liten. Han har tränat mig i kulstötning, lärt mig att hänga i ringar och stå på händer, en riktigt krutgubbe med stora öron och nära till skratt. Jag vet att mina syskon tycker att han är lite läskig för att han skrattar högt och får svarta ögon då han blir arg, haha anar en likhet kanske därför jag aldrig upplevt det som läskigt:) Insåg också då jag var å hälsade på sist att min näsa som inte liknar vare sig mammas eller pappas, faktiskt är en kopia av morfars. Jag tänker på honom och saknar att ha honom nära vansinnigt ofta och idag ska jag äntligen få krama min lilla morfar igen!

Det är med blandade känslor och en stor skopa oro jag åker dit. Han är dement och har sen sist flyttat till ett boende, tänk om han inte känner igen mig. Jag talade dock med sjuksköterskan idag och hon menade på att han mår bra om även om han är lite förvirrad. Jag längtar och hoppas att han kommer bli glad, bara två timmar kvar nu<3

trodde att det var meningen att magen skulle växa när man är gravid men tydligen inte. Alltså jag är i femte månaden nu å alla ser mest förbryllade ut när de får reda på att jag är gravid:) Sen jag slutade lyssna på barnmorskan har det runnit av något svettigt kolhydratkilo och bortsett från att jag inte är fullt så definierad så ser jag ut som jag gjorde för 6 månader sen. Det är inte okej få hysteriska gråtattacker offentligt om det inte syns att man är gravid (synd bara att jag är så hjärnslö att jag inte kommer på det förrän efteråt..) Dags att använda de där absen och börja spänna ut magen, eller:p

Idag är en sån där dag när jag för tillfället önskar att min underbara fina vän C fortfarande såg till att jag åkte rätt tåg vid rätt tid OCH hade dubbelcheckat vart jag skulle åka ifrån. Nu gör inte C det längre för hon har inte järnkoll på min kalender då vi inte längre jobbar ihop. Oj, vad jag hade behövt henne idag!

Klev upp så där okristligt tidigt då jag bokat flight ner till Malmö 07.30. Pappan körde mig till Bromma flygplats och trots den tidiga timman så hade vi en supermysig morgon. Den fick ett abrupt slut!

Kom in och försökte checka in, försökte, för det gick inte! Gick fram till näst maskin och tog upp biljetten på mobilen, ni vet den som går att scanna, icke.. Kollar datum, ort allt stämmer bortsett från den lilla detaljen att det står Stockholm Arlanda och inte Stockholm Bromma. Tro mig jag försökte behålla lugnet, ringde till Norwegian för att boka om, kom faktiskt fram men inte helt otippat var biljetterna slut. Jag satte mig ner ringde pappan och bara grät. Ni som känner mig vet att jag är en kan-själv-tjej, jag är van vid att rodda, styra och se till att allt fungerar, visst är jag ofta ute i sista sekund men jag löser det f-n alltid! Men inte längre, jag har numera hjärna som en reptil, en mycket liten reptil bör tilläggas. Det är dyrt att ha drabbats av reptilhjärna, idag kostade det närmare bestämt 2600:- utöver den biljett som redan är betald. Lider med den stackars tjej som fick hjälpa mig i Malmö Aviations kassa, tro mig, hade hon kunnat hade hon skickat mig som gods bara det inte kostat mig något. Jag hukade, försökte ta mig samman, bröt ihop igen och bara orkade inte hålla ihop. Det är tydligen det nya jag, 0 på toleransnivå och 0 på behärskad (skulle faktiskt vara intressant att ta ett personlighetstest nu för att få se hur det ser ut mot innan jag vart gravid, eller kanske inte vid närmare eftertanke..).

Nu sitter jag i loungen, fick tydligen iaf någon form av finbiljett för alla pengar, har tryckt i mig en muffins och en yoghurt, det närmaste jag kunde komma en nyttig frukost:) Vet inte om jag lugnat ner mig för att jag är sokerhög eller för att jag inte orkar gråta mer. Tror jag tar en muffin till, det var länge sen jag sockertrippade nu:D

Här är berry 12 veckor ca:)

En av mina kollegor på gymmet ska gå Les Mills BodyBalanceutbildningen nästa helg, dvs den licens som jag har haft längst. Igår messade hon och frågade om jag skulle köra senaste releasen och om hon isf kunde komma på mitt kvällspass, JA, på båda, så sagt och gjort C. Jag älskar verkligen mina deltagare och min klass men har haft BodyBalance lite vilande ett år och det har varit lite av en uppförsbacke att komma tillbaka i rätt instruktörsmode. Det meddelande jag fick av C på min vägg i morse kommer jag att leva länge på;

" Tack för ett magiskt BB-pass igår. Du är en mycket duktig instruktör och det kommer att gå toppen för dig på RPM-utbildningen till helgen! Kram"

Att hon tog sig tid att inte bara säga det då hon gick i går utan faktiskt även påminna mig om det idag gjorde mig så fantastiskt glad. Den tänker jag suga på länge och kanske ännu viktigare så tänker jag bli bättre på att berömma min omgivning högt!

äntligen tillbaka vänner. Var så vansinnigt glad förra veckan då jag kväll efter kväll rullade hem från träningen och kände mig stark och härlig i kroppen. Trodde att jag var tillbaka och att det skulle vara så. Hrrrmpff, troligt Sickan! Upp som en sol ner som en pannkaka.

Hade halvdag i fredags och spenderade dagen på bästa sätt med mina fantastiska gudbarn, vi bakade och myste i soffan precis som man ska när man är ledig. Somnade förvisso tidigt men vi kom upp i tid på lördag morgon och åkte och tränade i sjöstan. Kände mig lite halvvissen på passet och för första gången lite besvärad av magen som kändes supersvullen men men, tog det lite lugnare och trampade på. Väl hemma vart det lite fix och trix inför Halloweenmiddag med familjen, en film och mest slappande då kroppen fortfarande inte riktigt var med i matchen. Vaknade som vanligt strax efter 06 söndag morgon och typ där borde jag ha dragit täcket över huvudet och väntat in måndag. Tjurade, grinade och sov mig igenom hela dagen. Framåt lunch framkallade vad som då kändes som övermäkitga beslut (färg på bänksksiva i kök) ett grande migränanfall som däckade mig heldag. Gjorde ett försök att ta mig till min PT-kund jag hade inbokad på eftermiddagen, det gick så där. Vid Järva Krog vart det ett panikstopp i vägrenen och till att snällt vända hem, besegrad! För matt i pälsen för att ens orka tjura någe mer, till någons (läs pappans) glädje.

Så jag inser att jag får vara lite lagom glad de dagar som jag känner mig stark, de dagar som är sopiga får jag helt enkelt borsta av mig och hoppas på en bättre morgondag! Jag mår ju i alla fall inte illa:)