Mitt första psykbryt in public..
Då har det hänt, har på något vis gått och väntat på det som tycks vara oundvikligt om man nu lyssnar på andra i omgivningen som varit gravida. Mitt första psykbryt bland folk skedde igår morse 06.45 på T-centralen. Tackar min lyckliga stjärna för att det inte var en vardag utan en söndag, så mycket folk är det inte som springer på centralen innan 07 en söndag. Dock tillräckligt för att jag ska vilja ta fram skämskudden även så här ett dygn efter.
Ställde klockan på 05.00 igår då alla vi anställda på Nordic Wellness skulle på 24-timmars kryssning. Steg upp, I TID, gjorde mig i ordning, packade och pussade min kärlek som snusade sött, hejdå. Gick förbi bilen på väg till bussen och plockade med mig plånboken som jag glömt dagen innan, inga konstigheter så långt. Kommer ut på gatan och ser på avstånd bussen blinka ut, UT från hållplatsen 5 minuter för tidigt! Med tanke på att det är nattsvart 06.10 och med det lönlöst att vinka eller liknande så var det inte så mycket annat att göra än att i panik väcka sambo och be om skjuts till stationen. Full av dåligt samvete hamnade jag till sist på tåget, I TID och var så back on track igen. Hinner tänka att jag ska skicka världens gulligaste sms OCH köpa minst 1 kg m&m´s till pappan innan jag på T-centralen inser att jag har tappat ur plånboken i bilen. Partymusiken i lurarna känns med ens enbart irriterande och humöret jag lyckats vända på 15 minuter pendeltågsfärd är som bortblåst, SUCK! Ringer chefen och kollar om leg är nödvändigt vilket det så kart är. Känner mig inte jättebriljant när jag för andra gången denna morgon ringer och väcker pappan innan kl 07.00 en söndag. Pappan blir inte jättenöjd när han yrvaken tar samtal nummer två som innebär utryckning, kan hända att han som vem som helst skulle gjort, lite kort säger, jaha vart ska jag möta dig då? Typ där brast det! Tårarna börjar rinna okontrollerat, jag kan även ha hulkat ur mig "duuuu behöver ju inte bli så aaaaarg", allt detta vid spärrarna till tunnelbana. Om det passerade folk, ja mest troligt. Märkte jag det? Nej, inte ett dugg faktiskt jag var helt uppslukad av mitt känslosvall! Pappan vaknade till ganska kvickt och lade till att "babe jag är inte arg, jag är faktiskt lite yrvaken..."
Hahaha jag kan inte annat än att bryta ihop lite av skratt så här i efterhand, men jag gör det bakom min skämskudde. Är det meningen att man ska bli så här? Är gravid = sinnessvag?!
Ställde klockan på 05.00 igår då alla vi anställda på Nordic Wellness skulle på 24-timmars kryssning. Steg upp, I TID, gjorde mig i ordning, packade och pussade min kärlek som snusade sött, hejdå. Gick förbi bilen på väg till bussen och plockade med mig plånboken som jag glömt dagen innan, inga konstigheter så långt. Kommer ut på gatan och ser på avstånd bussen blinka ut, UT från hållplatsen 5 minuter för tidigt! Med tanke på att det är nattsvart 06.10 och med det lönlöst att vinka eller liknande så var det inte så mycket annat att göra än att i panik väcka sambo och be om skjuts till stationen. Full av dåligt samvete hamnade jag till sist på tåget, I TID och var så back on track igen. Hinner tänka att jag ska skicka världens gulligaste sms OCH köpa minst 1 kg m&m´s till pappan innan jag på T-centralen inser att jag har tappat ur plånboken i bilen. Partymusiken i lurarna känns med ens enbart irriterande och humöret jag lyckats vända på 15 minuter pendeltågsfärd är som bortblåst, SUCK! Ringer chefen och kollar om leg är nödvändigt vilket det så kart är. Känner mig inte jättebriljant när jag för andra gången denna morgon ringer och väcker pappan innan kl 07.00 en söndag. Pappan blir inte jättenöjd när han yrvaken tar samtal nummer två som innebär utryckning, kan hända att han som vem som helst skulle gjort, lite kort säger, jaha vart ska jag möta dig då? Typ där brast det! Tårarna börjar rinna okontrollerat, jag kan även ha hulkat ur mig "duuuu behöver ju inte bli så aaaaarg", allt detta vid spärrarna till tunnelbana. Om det passerade folk, ja mest troligt. Märkte jag det? Nej, inte ett dugg faktiskt jag var helt uppslukad av mitt känslosvall! Pappan vaknade till ganska kvickt och lade till att "babe jag är inte arg, jag är faktiskt lite yrvaken..."
Hahaha jag kan inte annat än att bryta ihop lite av skratt så här i efterhand, men jag gör det bakom min skämskudde. Är det meningen att man ska bli så här? Är gravid = sinnessvag?!
