Tummen ur..
Så var det äntligen gjort, bloggen är uppe. Än så länge kommer jag att vara hemlig då jag än så länge inte outat mitt "tillstånd". Kanske fortsätter jag att vara hemlig, just bara för att det är lite kul:)
Jag har funderat fram och tillbaka på namn, ämnen, ja, det mesta innan jag nu äntligen fick tummen ur. Tankarna i mitt huvud är överväldigande, tröttheten brutal och tålamodet på en trotsig 3-årings nivå. Med andra ord, jag behöver få ventilera, för av någon anledning så gör inte sambons alla omtänksamma handlingar saken lättare för tillfället. Hur är det egentligen möjligt att vara fullt medveten om att man beter sig som ett %#¤@ men ändå inte kunna kontrollera sig själv och rätta till det? Jag får inte ihop ekvationen!
Jag är en person som även ickegravid kan vara ganska oeftertänksam, osmidig och provocerande (av just den anledningen att jag inte riktigt tänker innan..), jag skulle nog inte vilja påstå att graviditeten har gjort mig mer lugn och sansad. Så, valet är ditt, läs eller läs inte!