Acklimatiseringssvårigheter kan vi kalla det..
Det här med att vara hemma alltså, not my cup of tea..
Tycker själv att jag har hållt ihop rätt bra under graviditeten, om nu inte pappan ljuger sjukt bra (överlevnadsstrategi månne??) så håller han med! Men, i måndags första dagen på den omtalade och då tydligen enligt andra, underbara ledigheten förvandlades undertecknad till ett monster! På riktigt, så var jag faktiskt hemsk, en som sån som man vill dra något gammalt och illaluktande över, det var jag.. Gick upp och skjutsade pappan till jobbet, köpte kaffe på donken och åkte hem. Efter ca 30 minuter hade jag ledsnat på att inte göra något så satte jag mig vid datorn och jobbade, efter tre timmars jobb flängde jag till Väsby och fixade nyinköpta bilen och passade på att luncha med syrran. Vid 14 var jag sjukt uttråkad och kände mig bara allmänt meningslös å oduglig, inte fick jag något peppande mess från pappan heller. Jag menar, trots att jag sagt att jag saknade batteri och skulle luncha så borde han väl kunna läsa tankar och känna av att jag köpt en laddare OCH att lunchen var slut, eller? Nej, kanske inte riktigt så men i måndags var jag sjukt gravid och riktigt jävlig så just då tyckte jag typ så, kanske;) När man själv vill avliva sig på ett brutalt å smärtsamt sätt för att slippa uppleva spektaklet då är det illa.. Undertecknad höll inte ihop i måndags och gick och la sig med en önskan om att vakna upp aningens trevligare. Thank you lord, det gjorde jag, dock precis lika dålig på att ta det lugnt.
Så jag fortsätter att jobba lite i smyg och nu jobbar jag även extra som sjukvårdare åt pappan som gått i däck av en överjävlig visdomstand, planterar grönsaker å annat smarrigt med syskonbarnen samtidigt som vi bakar bullar och målar om en rottingbarnsäng jag fyndat. Som sagt, not my cup of tea, tur att det bara är 6 dgr kvar!!
