Pirrig, förväntansfull och skräckslagen!
Nu har mina 8 träningsfria veckor gått. Någonstans vid 6-tiden en av mina jobbmornar' förra veckan, tyckte jag att det verkade va en bra ide att anmäla sig till ett boot camp. Just nu har jag mest ont i magen.. Att springa till bussen 05.20 när lillan levt high life till 02 måste vara ren dumhet? Tyvärr så lyssnar inte den där envisa delen av hjärnan på den förnuftiga, den envisa tycks dessutom vara bra mycket starkare.
Så, nu står jag här, på centralen, med iobbväskan avlämnad och vattenflaskan i handen.
Känner mig som en liten flicka som är på väg till sin första skoldag, pirrig, förväntansfull och skräckslagen!
På återhörande så snart armarna börjat fungera:)
