Det här med graviditet & barn, är det någon form av frikort för taskigt beteende?
Jag har aldrig under mina 33 år blivit så ifrågasatt och fått så många påhopp som under graviditeten. Inte ens när jag betedde mig som värst under tonåren, spydde i hallen och var full på skolavslutningen höjdes ögonbrynen i samma utsträckning som de gjorts de senaste 9 månaderna.
Kan hända har det att göra med att jag, när någon ställer en fråga, svarar ärligt på den. Jag vet faktiskt inte men det är för mig ett stort mysterium. De första månaderna var diskussionerna högljudda gällande mitt och pappans val att dela på föräldraledigheten. Jag har försökt vara snäll och tänka mig in i andras situaiton men tålamodet bröjar tryta och ska jag vara helt ärlig, lusten att vara öppen för andras åsikter gällande min familjs val också. För det är ju faktiskt vad det handlar om, det val som jag och min respektive har gjort för vår lilla familj. Jag lovar, vi har inte gjort det för att irritera "old school ligan", utan för att vi tror på att det här kommer bli bra, bra för mig, för pappan, för Berry, ja för hela vår lilla familj. Hur vi sen löser amningen vet jag faktiskt inte om jag tycker att mina kollegor har med att göra, för ja, vi är inte fullt så korkade att vi inte skulle vara medvetna om att det är mamman som har brösten fulla med mjölk. Om nu det var någon som trodde det..
Förlossningen är sen nästa topic, Berry kommer att förlösas med snitt av flera anledningar, fysiska såväl som psykiska. Så vi vet att vårt lilla kärleksbarn är här den 15/4 om nu inte saker och ting drar igång tidigare. Sjukt vad detta föder frågor. Samma personer som har ifrågasatt hur mina smala höfter ska kunna föda ut ett barn (ja, du läste rätt), klappar mig nu medlidsamt på axeln och undrar om hur det har kunnat bli så. Allvarligt, nästa sak som jag kan tycka att omgivningen kanske inte ska lägga sig i på detaljnivå. Oavsett om anledningen är att det finns fysiska eller psykiska hinder i vägen så kanske det inte riktigt är deras agelägenhet, eller? De flesta personer har någon form av integritet och att diskutera sitt underliv eller andra intima delar skulle ju kunna hamna under just integritet.. Om det nu är så att jag bara känner för att föda med snitt så borde det ju också vara helt ok, för vi är ju där på nytt, det där med mitt val. Alla dessa, förlåt, dumma frågor göder rebellen i mig och jag får vansinnigt svårt att vara tyst. Jag får lust att rapa upp statistik på förlossningsskador, avsaknad av barnsmorskor på klinikerna i Stockholm för tillfället och annat men tänker inte göra detta, för det är mitt val och det borde räcka med det.
Det senaste som nu dykt upp är namnfrågan, jisses amalia, att den kunde skapa så mycket debatt. Att folk ens kunde yppa sådana saker som jag hittills fått höra trodde jag inte ens var möjligt. Allt från , oj vad ovanligt! till men varför måste ni ta så konstiga namn? till alltså jag skulle ha valt det där! Oklart, men nu tror jag att du frågade mig vad vi hade för alternativ, jag tror inte att jag bad om din åsikt i vad vi tycker att våran lilla bumling ska heta. Jag ska tillägga att en och annan faktiskt utbrustit, oj vilka härliga namn! eller vad härligt att ni inte valt såna som alla andra väljer:)
Jag är nästan stum (vilket inte hör till vanligheterna) över alla de kommentarer som tycks vara legala så snart det ligger en bebis på jäsning. Folk som vet säger att det inte blir lättare när den väl är ute, då alla dessutom kan uppfostra bättre än vad du själv kan och konstant kommer att påminna dig om detta. Giv mig styrka för jag har en känsla av att jag kommer att behöva det:)
Det här inlägget har suttit så sjukt långt in, mycket för att jag vet att det kommer att tyckas och tänkas en massa så snart jag publicerar. Jag har ingen speciell tanke med att skriva det mer än att faktiskt dela med mig av vad jag upplever just nu, till och från blir jag ledsen, till och från blir jag arg, för det mesta så bryr jag mig inte över huvud taget. Men jag kan faktiskt inte sluta förundras över hur den här bumlingen i magen tycks vara någon sorts frikort för omgivningen, ett frikort för att yttra saker man aldrig skulle gjort i något annat forum..
Kan hända har det att göra med att jag, när någon ställer en fråga, svarar ärligt på den. Jag vet faktiskt inte men det är för mig ett stort mysterium. De första månaderna var diskussionerna högljudda gällande mitt och pappans val att dela på föräldraledigheten. Jag har försökt vara snäll och tänka mig in i andras situaiton men tålamodet bröjar tryta och ska jag vara helt ärlig, lusten att vara öppen för andras åsikter gällande min familjs val också. För det är ju faktiskt vad det handlar om, det val som jag och min respektive har gjort för vår lilla familj. Jag lovar, vi har inte gjort det för att irritera "old school ligan", utan för att vi tror på att det här kommer bli bra, bra för mig, för pappan, för Berry, ja för hela vår lilla familj. Hur vi sen löser amningen vet jag faktiskt inte om jag tycker att mina kollegor har med att göra, för ja, vi är inte fullt så korkade att vi inte skulle vara medvetna om att det är mamman som har brösten fulla med mjölk. Om nu det var någon som trodde det..
Förlossningen är sen nästa topic, Berry kommer att förlösas med snitt av flera anledningar, fysiska såväl som psykiska. Så vi vet att vårt lilla kärleksbarn är här den 15/4 om nu inte saker och ting drar igång tidigare. Sjukt vad detta föder frågor. Samma personer som har ifrågasatt hur mina smala höfter ska kunna föda ut ett barn (ja, du läste rätt), klappar mig nu medlidsamt på axeln och undrar om hur det har kunnat bli så. Allvarligt, nästa sak som jag kan tycka att omgivningen kanske inte ska lägga sig i på detaljnivå. Oavsett om anledningen är att det finns fysiska eller psykiska hinder i vägen så kanske det inte riktigt är deras agelägenhet, eller? De flesta personer har någon form av integritet och att diskutera sitt underliv eller andra intima delar skulle ju kunna hamna under just integritet.. Om det nu är så att jag bara känner för att föda med snitt så borde det ju också vara helt ok, för vi är ju där på nytt, det där med mitt val. Alla dessa, förlåt, dumma frågor göder rebellen i mig och jag får vansinnigt svårt att vara tyst. Jag får lust att rapa upp statistik på förlossningsskador, avsaknad av barnsmorskor på klinikerna i Stockholm för tillfället och annat men tänker inte göra detta, för det är mitt val och det borde räcka med det.
Det senaste som nu dykt upp är namnfrågan, jisses amalia, att den kunde skapa så mycket debatt. Att folk ens kunde yppa sådana saker som jag hittills fått höra trodde jag inte ens var möjligt. Allt från , oj vad ovanligt! till men varför måste ni ta så konstiga namn? till alltså jag skulle ha valt det där! Oklart, men nu tror jag att du frågade mig vad vi hade för alternativ, jag tror inte att jag bad om din åsikt i vad vi tycker att våran lilla bumling ska heta. Jag ska tillägga att en och annan faktiskt utbrustit, oj vilka härliga namn! eller vad härligt att ni inte valt såna som alla andra väljer:)
Jag är nästan stum (vilket inte hör till vanligheterna) över alla de kommentarer som tycks vara legala så snart det ligger en bebis på jäsning. Folk som vet säger att det inte blir lättare när den väl är ute, då alla dessutom kan uppfostra bättre än vad du själv kan och konstant kommer att påminna dig om detta. Giv mig styrka för jag har en känsla av att jag kommer att behöva det:)
Det här inlägget har suttit så sjukt långt in, mycket för att jag vet att det kommer att tyckas och tänkas en massa så snart jag publicerar. Jag har ingen speciell tanke med att skriva det mer än att faktiskt dela med mig av vad jag upplever just nu, till och från blir jag ledsen, till och från blir jag arg, för det mesta så bryr jag mig inte över huvud taget. Men jag kan faktiskt inte sluta förundras över hur den här bumlingen i magen tycks vara någon sorts frikort för omgivningen, ett frikort för att yttra saker man aldrig skulle gjort i något annat forum..
