Pappor kan!
Hjärtat liksom pyser av stolthet när min man, pappan till vår lilla tjej, så självklart tar flaskan, sätter sig ner å ger henne mat. Jag har ingen aning, han kanske är dönervös över att hon eventuellt ska vägra men han gör det bara och med den självklarheten tar hon flaskan och äter. Jag kan riktigt se hur glad pappan blir och hur viktigt det här kommer att bli. Pappan i vår familj kommer inte "bara vara en bifigur", "en som sitter på avbytarbänken och väntar på att bli inbytt" de kommande månaderna (förlåt men var tvungen att citera en manlig kollega) utan en som kan ge lillan samma sak som jag. Kärlek, trygghet OCH mat. Förvisso med mjölk från mig för den pucken lyckas vi inte, hur härma vi än vill, lösa, men, i pappans trygga famn. Den famnen känns förbannat jäkla trygg att låta min lilla tjej få växa upp i.
Vi matas hela tiden med att kvinnor kan, glöm inte att pappor också kan om vi låter dem;)
