berrypappanochjag.blogg.se

Första dagen framför datorn sen.. ja, jag vet knappt om jag ska var aheöt ärlig:) Har medvetet kopplat ner för att på riktigt hinna ladda om batterierna!

Idag är det lite jobbdag då det är årets sista fakturering som skadras iväg. Smet in en snabbis på kontoret igår och kollade så att allt var i sin ordning så nu handlar det endast om att få iväg det ur systemet.. Udda känsla att veta att detta blir min sista halvårsfakturering på ett tag, hjälp!

Julen har varit bra men intensiv. Vi hade lilla familjen dvs Morfar B och mina småsystrar samt lillebror här på julafton, invigning av huset och första gången syskonen var tillbaka sen första veckan då vi fick nycklarna. Hahaha deras miner alltså:) Jo tack, det har hän t en del, inget snack om det men det var fantastiskt kul att se hur lillebror bokstvaligen tappade hakan när han kom in. Jag är så stolt över det vi har åstadkommit och hur duktiga alla inblandade varit, speciellt Morfar B och Pappan, det är så att hjärtat pyser över lite<3

På juldagen var det dags att rullar ner mot Östergötland och pappans pappa, dvs soon to be farfar:) Lite födelsedagskalas för farfar, alldeles för mycket mat (igen) och smyckestillverkning med goa lilla Ella. Annadagen bjöd på lite shopping och därefter rullade vi vidare på touren mot min storasysters nyinköpta gård utanför Motala. Massor av soffhäng och läsning framför öppna den konstant sprakande spisen (är numera helt övertygad om att det är något allvarligt fel på min systers kroppstemperatur), ännu mera onyttigheter men framförallt så mycket mys och nrähet med mina goa systerdöttrar gjorde att vi valde att stanna till den 28:e. Men i lördags var det dags att börja förden hemåt igen. Vi körde skogsvägarna upp till Vingåker för ett stopp på outleten och därefter fortsatte vi hemåt. Jag älskar min släkt på alla sätt men vårt hus, ja jisses i min lilla låda vad fitn det var att komma hem!

Vi avslutade flängandet med afterjul-/nyårspreparty hos min fina vän J på lördsgakvällen. Så jäkla trevligt och dra åt #%"@ vilken god mat. Gick och la mig övermätt med ett stort leende på läpparna!

Innan jag ger mig med reviews så måste jag nämna att vi var på hundraåringen igår. Helt ok film och framförallt en som det känn sosm att man vill sponsra då det för engångs skull lagts lite pengar i produktionen, kul tycker jag!

Agendan framåt ska hållas tom har jag tänkt. Så snart jag fått iväg min fakturor tänker jag ta med mig lilla B (hunden) på en långpromenad till pappans jobb, hämta mina spinnigskor på klubben i stan för att sen ta mig tillbaka för ett litet spinningpass i Sjöstan (hög tid att nöta in det sista av koregografin så att jag kan filma licensen). Sen tar jag over & out på nytt, så jäkla gött!!

Adois amigos:D

Tydligt är att jag måste sluta upp med att engagera mig så totalt i andra och fokusera mer på mig och Berry. Fredag-Lördag blev ett totalt komatillstånd med noll aptit och fruktansvärda sammandragningar, jag har inte känt lilla B sen i fredags lunch och samvetskvalen blir så klart enorma:( Det är nästan som att den lilla  försöker säga en ngt när den går upp i rök för att 40 timmar senare när jag lugnat mig, knacka lite inifrån som för att säga: "mamma jag mår bra nu när du är snäll mot dig och mig". Skulle också kunna vara mitt samvete som pratar, eventuellt:) 

Mitt liv är mycket förvirrat i vanliga fall, som gravid är det lite bortom kontroll. Jag försöker med alla tänkbara hjälpmedel som kalender i pappers- och elektroniskt format, post-its och hjälp från pappan. Men let´s face it, det går inte så jädrans bra! I tisdags hade jag kundlunch inplanerad, tanken var att jag skulle åka ut och hjälpa dem att förbättra deras arbete med LinkedIn, verkligen i all välmening lite som en god gärning i juletid tänkte jag. Tog bilen till kontoret då kunden har sitt kontor i Tumba. Väl framme insåg jag att jag glämt plånboken, löste det dock genom att låna överhuvudets kort och lite proaktivt kolla med kunden vad den ville äta och inhandla lunchen inne i stan, duktig tänker du, pucko tänker jag! Pratade med pappan på vägen ut och nämnde att det löst sig men att jag var lite orolig för att soppan skulle ta slut.. Kom fram till Tumba och vid den jättestora järngrinden inser jag att den kommer att bli ett hinder, ett jättestort sådant. Tänker något i stil med att äsch vakter har jag väl pratat mig förbi ett antal gånger förr.. Vad det nu beror på vet jag inte så säkert, säkerhet eller att jag faktiskt tappat det, men han var benhård! Jag fick snällt ringa ut kunden utanför grindarna, ge honom en julkram och överlämna all den goda maten:( Nä, kände mig inte ett dugg dum, lovar..

Rullar därifrån och så småningom kommer jag ut på E:4an, jag hinner ungefär 1 mil innan gaspedalen slutar fungera, lr ja, soppan kan också ha tagit slut.. Så det är bara att st'lla ifrån sig bilen och börja knata mot Statoil Skärholmen. Jag hinner promenera ungefär 4 minuter innan polisen stannar vid vägrenen och frågar om jag vill ha hjälp, my lucky day, typ:) De kör mig så till Statoil ser till så att jag får tanka och därefter tillbaka till bilen, just där och då var dessa två uniformerade män mina största hjältar. Ni vet känslan när det som händer faktiskt blir för mycket att ta in för lilla hjärnan, när det inte går att vara arg för det bubblar ett hysteriskt fnitter, exakt det hände i bilen på väg tillbaka till bilen, i baksätet på polisbilen. Kan vara så att polisen undrade över om destinationen kanske skulle justeras mot psyk istället, kanske.

Tog min lilla pärla och rullade hem till ÄLta, kändes som en bra plan att hämta plånboken samt ställa bilen. Kröp upp i soffan och skulle precis till å äta en skinksmörgås (hyfsat nerköp från lunchen jag suktat efter från Nonni) när Pappa B klev in. Något förvirrad blev han över att hitta ett surkart i soffan, tror att jag fräste något bittert och sen återgick till att tycka synd om mig själv i soffan.. Han byggde lite på vår hallgarderob och då han var klar skjutsade han mig till jobbet, bästa Pappa B! Pärlan har fortfarand einte fått någon ny soppa av mig, jag tycker inte hon förjänar det, ha!

Då pappan är på Yasuragi med jobbet så passar jag på att ta igen förlorad tid med lilsis, middag och övernattning. Vi har dessvärre inte setts så mycket det senaste 6 månaderna och med det glidit ifrån varandra så det var dags att ta tag i. Jag insåg i helgen att det där med att vårda relationer gäller även de med blodsband, det glömmer man lätt, lr ja iaf jag.. Har saknat min syster, att veta hur hon mår och få följa med i vad som sker i det dagliga. Förhoppningsvis är vi på rätt spår igen och ser till att prioritera lite annorlunda<3

Nu ska jag krypa ner bredvid syrran och kolla ett avsnitt New Girl innan jag stänger mina blå, natti natt!

De tre månaderna gick med PT-träning 1dag/v, omlagd kost och mycket eget ansvar och vet ni, de sopade banan! Men, det som är coolast och gör mig mest stolt är att de inte la av där. Varje vecka har jag kört skiten ur dessa kämpar, peppat och sporrat men det största jobbet har de gjort själva<3 Så här 9 månader senare kommer dessa underbara människorna med en julklapp. De är tydligen lite oroliga för att jag ska slappa till när Berry kommer så jag fick en löpvagn med orden: "vi måste ju se till så att du håller dig i form så du orkar fortsätta PT'a oss". Underbara fantastiska människor! 

Storasyster ringde mig förra veckan och frågade om jag kunde passa mina små systerdöttrar, ja lr 10 & 12 är de nu så små kanske de inte är längre. Hur som, anledningen var att de har en flådig julfest på Fotografiska där även respektive är medbjudna. Flott att det går bra liksom, på mitt företag vankas det AW med skinkmacka, inte riktigt lika flott.. Hur som, våra julfester krockar så man kan ju tycka att jag då inte ska passa någr barn, men tydligen är det som så att jag är gravid och inte får skåla i något annat än saft och då blir min fest degraderad till mindre viktig, hrmpff! Så, istället för att stanna med mina skinkmackeätande, BIB-slurpande kollegor, ska jag ta mina gullegrisar och åka hem till mitt hus. I kväll blir det riktigt uppkryp i soffan med massa onyttigheter, film och första övernattningen i huset. Imorgon gott folk när min storasyster vaknar lätt illamående, med ångest och påsar under ögonen då tänker jag luta mig tillbaka och bara småle, muahahahahaha.

med att sitta och småle på vägen hem från gymmet igår. I Stockholm ska man helst inte sitta och le för sig själv på bussen, man ska än mindre fråga personen bredvid saker för då är man med ens klassad som nut case:) Men nu är det som så att jag bara är så jädrans lycklig att det är svårt att låta bli. Igår insåg jag hur fantastiskt det är att jag fortfarande kan köra mina klasser utan att kroppen säger något om det. Jag är trots allt mer än halvvägs in i graviditeten och jag vet att många i samma sits känner långt ifrån glädje då de tänker på träning. Jag håller tummar och tår för att jag får fortsätta pumpa ut endorfiner i denna allt mer korpulenta kropp:) Bye bye rutor, välkommen kulmage<3

Sicken dramatisk rubrik jag fick till där va:) Det är inte blodigare än att jag har vansinnig separationsångest från mina klasser. Jag har sen dryga året tillbaka drivit min Functional Moves på tisdagar på den anläggning där jag är nu. Det har gått från att ha varit ett hyfsat oprövat och inte särskilt attraktivt pass till att igår sätt all time high (på min klass, de andra dagarna kan jag inte tala för) med 25 deltagare. Jag hade någonstans mellan 2-5 pers de första månaderna och jäklar vad jag har peppat, lockat och promotat för att dra dit folk en första gång, nu börjar det ge ordentligt resultat, NU! Så himla kul egentligen men jag kan bara tänka på att jag bara får fortsätta leka med den här lilla träningsbebisen i form av funcitonal moves två veckor till, snyft! Jag vet att det är för det bästa men fy fanken vad jobbigt det är på ett sätt. Igår körde jag vad som antagligen var en av mina bästa klasser sen jag startade som instruktör, å ja, låt oss säga som så, det var inte igår jag startade, det har hunnit bli ett par år.. Jag gav verkligen 110% av mig själv på alla tänkbara sätt, hade så galet skoj och såg att det smittade av sig på ALLA. Överröstes av svetigga high fives och där var tom en pappa med sina två söner som kom och tog i hand och tackade för ett galet roligt pass det sista som hände. Det är kärlek det, kärlek till träning och kärlek till livet!

Som sagt, jag vet att jag gör rätt för min och Berrys skull, men ja, jag älskar att träna och mina klasser och deltagare är faktiskt mina små bebisar de med så det är med blandade känslor jag lämnar över stafettpinnen för en termin:)

PS. Tur att det finns annat man kan forstätta köra, typ BodyBalance, RPM och Indoor;) DS.

men jag måste och eftersom du har klickat in får du skylla dig själv..

Vaknade vid 04 i natt, inte av någon speciell anledning utan bara så. Låg och tittade på min fantastiska man som låg bredvid och sov, pussade på honom och tom i sömnen fick jag ett smile. Han är min stora kärlek, min bästa vän, den jag vill leva resten av mitt liv med och pappan till min lilla Berry. Han gör varje dag sitt bästa för att få mig att känna mig precis så fantastisk som han ser mig och han lyckas ta mig f-n för det mesta! Livet tenderar att rusa på i en rasande takt och de där stunderna där man hinner stanna upp och bara uppskatta allt omkring en är dessvärre alldeles för få. I natt fick jag ligga där i tystnaden och bara tänka på allt jag har i mitt liv som är bra, det, kallar jag kvalitetstid..

ja, jag kan inte så noga veta men jag har en känsla av att om inte hen redan har så kommer hen att gå loss där inne. Kosthållningen blir lidande av renovering och sena kvällar så det har varit en hel del kolisar på sistone. Jag toppade det genom att "trilla" över Willy´s godishylla och 39,90:-/kg (vad är det för något som gör att det är helt omöjligt att köpa lite godis när det är billigt?)! Den här ursäkten är fantastisk, "pappa, (som i min pappa) älskar ju godis och det gör ju svärfar med typ, eller ja iaf Polly, å han kommer på lördag så då är det lika bra att slå till så att det finns. Nä me hoppsan Kerstin, det vart visst lite dryga två kg, tror att papporna har lite att smaska i sig, för jag kommer ju inte att äta... eller?! Hrrmpff, de här nyinförskaffade mammabyxorna kommer att komma väl till pass i TV-soffan ikväll, just saying:) Jitterbugg Berry, jitterbugg, njut av sockret medans det är här!

det finns två saker som jag har mycket svårt att få ner, mycket! Det ena är pölsa det andra är blodpudding. Kul att min läkare har ordinerat mig att äta blodpudding 3 ggr/vecka, not:( Järnvärdena är så usla att jag måste tvinga i mig mer järn, kosten är redan balanserad och tabletter kan jag inte peta i mig fler för då kommer magen att checka ut så, blodpudding it is, uäck! Åt blodpudding i söndags och igår, jag vill bara gråta och kräkas lite samtidigt men skam den som ger sig, jag SKA äta blodpudding 3 dgr/vecka. Idag ska jag äta något riktigt gott till lunch och middag, plåster på sårentänket:)

därav frånvaron.. jag får inte timmarna att räcka till hur jag än beter mig. Tack o lov att det endast rör dig om ca 10 dgr till:) Vi fick nycklarna till vårt lilla hus förra tisdagen och sen dess har det varit fullt ös. I fredags var vi lediga tillsammans och parallellt med att byggarna slet ut badrummet gick vi loss med färgsprutan och takmålning. Hur smidigt och bra som helst, samtliga tak i huset målades klart på mindre än en arbetsdag, fantastiskt. Att man sen fick se ut som ghost busters var enbart en bonus:)

Lördag och söndag var mina underbara småyskon Pipp & Pytt där med respektive och hjälpte oss att måla alla väggar i huset. Även min vän D som jag var nere hos förra helgen flög upp och hjälpte till, kärlek D
Igår kväll var pappan och soon to be morfar i huset och tapetserade vardagsrummet. Jag var och ledde pass så kom ut lite senare. Alltså det är så fint att jag blir tårögd, vårt hus! Stolt över männen i mitt liv!! Ikväll dundrar vi vidare, jag kör en RPM och sen är det dags att tapetsera Berrys rum:)

Tror att jag lämnar resten av tidsplanen där, jag utvecklar stresseksem av att sätta det på print! Hur som så känns det helt fantastiskt att vi ligger i fas. Vi kämpar på och pappan är så fantastiskt duktig och mån om att allt ska bli bra. Det finns faktiskt hopp om att det faktiskt är inflyttat nästa helg och jag kanske tom kan dricka den där glöggen i soffan nästa söndag, fingers crossed!

För visst var det så man sa? Nu är jag bortom all räddning, min hjärna har checkat ut å jag har bildbevis!
Som jag skrev har jag en ordentlig hjärnbrist, inget ovanligt, inget konstigt utan åtgärdas genom ökad dos av de tabletter jag redan äter. Problemet är ju att jag glömmer att ta dem! Jag får inte äta dem i samband med vare sig mejeriprodukter eller koffein vilket gör det ännu svårare. Så imorse åt jag endast mitt glutenfria bröd utan något på då det innehåller mejeri, jag var duktig alltså. Nu har jag jobbat hela förmiddagen kom nu tillbaka efter lunch och möttes av dessa två djävular liggandes på bordet, gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah, ge tillbaka min hjärna!

Började dagen aningens annorlunda än om jag jämför med andra utbildningar. Jag brukar oftast försöka vara mycket ensam då jag går utbildning, just för att kunna fokusera 100%. Denna gången åkte jag ner på utbildning i Malmö mycket för att hinna träffa Morfar och D. D hade en väninna över på förfest på lördagen så medan jag pluggade och därefter somnade in dunkades det latinotakter och dracks mojitos i vardagsrummet, haha livets kontraster:) D´s bror spelade på en nyöppnad klubb så brudarna drog ut på stan på bus någon gång efter att jhag stängde mina blå. Jag vaknade 05.40 och insåg att D inte kommit hem, drog ett mess och bad henen höra av sig om det vart efterfest el dyl men 5 minuter senare "tassade" brudarna in:) Iom att jag var vaken gick jag upp och medan de åt paj och chokladkaka intog jag min frukost och lyssnade på nattens intriger. Fick ett erbjudande om chokladkaka men nä, jag var inte jättesugen..

Rullade iväg och plockade upp en nyfunnen vän på stationen för att sen fara till Malmö och dag 2 på utbildningen.

Väl där ändrade trainern min inställning ytterligare och därefter var det dags för evaluation igen. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Jag hade så fullt upp med att bara tänka på hållning, armars vinkel, bröstets höjd, you name it, huvudet bokstavligen snurrade av ny teknik och input. Det som jag normalt har koll på dvs koreografin for iväg någon helt annan stans. Ja, jag ställer höga krav på mig själv men det här var verkligen inte bra. För er som tvivlar så höll trainern med:) Jag var inte jättekaxig efter förmiddagen och var nu mer inställd på pepp i form av att inte bryta ihop.

Efter två block teori och lunch var det sen dags för sista presentationen. Vid det här laget gillade jag inte vår trainer jättemycket, försökte bita ihop och koncentrera mig på det som var bra. Jag bestämde mig för att skita i tekniken och låta den bli som den ville, allt för att visa på att jag är en bra instruktör och att de andra hörnstenarna sitter. Jag vill lite göra ondskefulla saker med honom när han två minuter innan vi satt upp för sista passet, flyttade in mig ytterligare! Me noll självöfrtroende var det så dags..

Cyklade mig igenom låt 1-6 och kände mig faktiskt stark i ben och överkropp! Väl vid låt 7 bestämde jag mig bara för att vara det bästa jag kunde där och då. Jag trampade, peppade och gav verkligen allt av mig själv till mina deltagare. Koregrafin satt där den skulle, coachet lika så och framför allt så struntade jag i de bedömande ögonen som iaktog, jag hade kul igen:)

Efter en timmes väntan var det så dags fär mig att träffa tyrannen..
Det visade sig att jag hade resonerat helt rätt. Då jag hade lagt tekniken åt sidan hade den också kommit naturligt, koreografin satt igen och det som gör mig till en duktig instruktör var tillbaka, min glöd och passion! Så, jag kom igenom och jag gjorde det tydligen utabn att han någonsin tvekat. Hade lust att både ge honom ett tjuvnyp och en kram på samma gång. Jag fattar grejen med att vara mer kritisk för att få mig att utevcklas ytterligare, jag hade triggat på det i vanliga fall men nu, gravid, nä inte så mycket:s

Hur som helst, jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag tog mig igenom min RPM i 5:e månaden och jag gjorde det bra!

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!