berrypappanochjag.blogg.se

Sicken dramatisk rubrik jag fick till där va:) Det är inte blodigare än att jag har vansinnig separationsångest från mina klasser. Jag har sen dryga året tillbaka drivit min Functional Moves på tisdagar på den anläggning där jag är nu. Det har gått från att ha varit ett hyfsat oprövat och inte särskilt attraktivt pass till att igår sätt all time high (på min klass, de andra dagarna kan jag inte tala för) med 25 deltagare. Jag hade någonstans mellan 2-5 pers de första månaderna och jäklar vad jag har peppat, lockat och promotat för att dra dit folk en första gång, nu börjar det ge ordentligt resultat, NU! Så himla kul egentligen men jag kan bara tänka på att jag bara får fortsätta leka med den här lilla träningsbebisen i form av funcitonal moves två veckor till, snyft! Jag vet att det är för det bästa men fy fanken vad jobbigt det är på ett sätt. Igår körde jag vad som antagligen var en av mina bästa klasser sen jag startade som instruktör, å ja, låt oss säga som så, det var inte igår jag startade, det har hunnit bli ett par år.. Jag gav verkligen 110% av mig själv på alla tänkbara sätt, hade så galet skoj och såg att det smittade av sig på ALLA. Överröstes av svetigga high fives och där var tom en pappa med sina två söner som kom och tog i hand och tackade för ett galet roligt pass det sista som hände. Det är kärlek det, kärlek till träning och kärlek till livet!

Som sagt, jag vet att jag gör rätt för min och Berrys skull, men ja, jag älskar att träna och mina klasser och deltagare är faktiskt mina små bebisar de med så det är med blandade känslor jag lämnar över stafettpinnen för en termin:)

PS. Tur att det finns annat man kan forstätta köra, typ BodyBalance, RPM och Indoor;) DS.

Började dagen aningens annorlunda än om jag jämför med andra utbildningar. Jag brukar oftast försöka vara mycket ensam då jag går utbildning, just för att kunna fokusera 100%. Denna gången åkte jag ner på utbildning i Malmö mycket för att hinna träffa Morfar och D. D hade en väninna över på förfest på lördagen så medan jag pluggade och därefter somnade in dunkades det latinotakter och dracks mojitos i vardagsrummet, haha livets kontraster:) D´s bror spelade på en nyöppnad klubb så brudarna drog ut på stan på bus någon gång efter att jhag stängde mina blå. Jag vaknade 05.40 och insåg att D inte kommit hem, drog ett mess och bad henen höra av sig om det vart efterfest el dyl men 5 minuter senare "tassade" brudarna in:) Iom att jag var vaken gick jag upp och medan de åt paj och chokladkaka intog jag min frukost och lyssnade på nattens intriger. Fick ett erbjudande om chokladkaka men nä, jag var inte jättesugen..

Rullade iväg och plockade upp en nyfunnen vän på stationen för att sen fara till Malmö och dag 2 på utbildningen.

Väl där ändrade trainern min inställning ytterligare och därefter var det dags för evaluation igen. K-A-T-A-S-T-R-O-F! Jag hade så fullt upp med att bara tänka på hållning, armars vinkel, bröstets höjd, you name it, huvudet bokstavligen snurrade av ny teknik och input. Det som jag normalt har koll på dvs koreografin for iväg någon helt annan stans. Ja, jag ställer höga krav på mig själv men det här var verkligen inte bra. För er som tvivlar så höll trainern med:) Jag var inte jättekaxig efter förmiddagen och var nu mer inställd på pepp i form av att inte bryta ihop.

Efter två block teori och lunch var det sen dags för sista presentationen. Vid det här laget gillade jag inte vår trainer jättemycket, försökte bita ihop och koncentrera mig på det som var bra. Jag bestämde mig för att skita i tekniken och låta den bli som den ville, allt för att visa på att jag är en bra instruktör och att de andra hörnstenarna sitter. Jag vill lite göra ondskefulla saker med honom när han två minuter innan vi satt upp för sista passet, flyttade in mig ytterligare! Me noll självöfrtroende var det så dags..

Cyklade mig igenom låt 1-6 och kände mig faktiskt stark i ben och överkropp! Väl vid låt 7 bestämde jag mig bara för att vara det bästa jag kunde där och då. Jag trampade, peppade och gav verkligen allt av mig själv till mina deltagare. Koregrafin satt där den skulle, coachet lika så och framför allt så struntade jag i de bedömande ögonen som iaktog, jag hade kul igen:)

Efter en timmes väntan var det så dags fär mig att träffa tyrannen..
Det visade sig att jag hade resonerat helt rätt. Då jag hade lagt tekniken åt sidan hade den också kommit naturligt, koreografin satt igen och det som gör mig till en duktig instruktör var tillbaka, min glöd och passion! Så, jag kom igenom och jag gjorde det tydligen utabn att han någonsin tvekat. Hade lust att både ge honom ett tjuvnyp och en kram på samma gång. Jag fattar grejen med att vara mer kritisk för att få mig att utevcklas ytterligare, jag hade triggat på det i vanliga fall men nu, gravid, nä inte så mycket:s

Hur som helst, jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag tog mig igenom min RPM i 5:e månaden och jag gjorde det bra!

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!

Börjar faktiskt som appen lite lovat, känna mig piggare och aningens mindre flåsig. Frågar du pappan säger han mest troligt att jag är en sömngångare i jämförelse mot hans ickegravida sambo frågar du mig så ger jag dig tummen upp.

Jag har förvisso med start denna vecka, plockat bort mitt CX-pass, med det inte sagt att jag inte kommer köra det men jag har iaf landat i att det inte ska ligga fast på schemat längre. Har en ambition om att både se och känna mig stark om jag ska var längst fram annars kan bättre lämpad köra. Utvärderade mig själv efter det senaste passet och insåg att jag mest kände mig som en trött, flebbig skalbagge. Där och då bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och komma till insikt. Vi CX-instruktörer får lära oss på utbildningen att detta inte är en träning för gravida, kan finnas en poäng i att instruktören inte är gravid då heller:) Skyller den sena polettnertrillningen på att jag är gravidhjärnslö..

Men, det positiva här är att jag faktiskt känner för att ge mig ut på ett varv i spåret, och om än bara 1,2 km, så känns det fullt möjligt igen. Det ska bli kul att köra dubbla eventklasser ikväll (det är inte bara ett hinder att ta sig förbi innnan jag får hälsa på min underbara kudde igen) å det känns så förbannat bra! Jag älskar min träning, mina deltagare och mina PT-kunder och det har minst sagt varit lite av en skräckfylld upplevelse att känna att jag bara vill stanna hemma i soffan ätandes apelsiner (å kanske ett paket chokladbollar)..

Fram till årsskiftet är min förhoppning att kunna fortsätta köra de klasser jag nu har på schema dvs 6 st, och faktiskt få må bra med det. Därefter får jag se vad status är. Jag börjar sakta men säkert inse att vissa begränsningar finns där men jag håller fast vid, glad mamma = glad Berry & pappa:)

Förresten, nästa helg sätts vi på prov jag och Berry, på fredagen åker vi ner till Malmö och RPM-utbildning. Dvs ca 16 h av hårddrillning i jakten på min nästa Les Mills licens!

Skrev något om det där djuvulusiska sockret i föregående vecka. Barnmorskan sa i klartext att jag inte skulle fortsätta så kolhydratsnålt som jag innan har ätit. Sagt och gjort, jag kan inte sånt här så jag har gjort som hon sa. Men faktum är så här 15 veckor in i graviditeten att jag mår inte bra av att äta kolhydrater, PUNKT. Magen stannar normalt sett i det stora hela av när jag äter kolhydrater i form av pasta, ris och bröd. Jag kan ju inte direkt påstå att systemet funkar bättre som gravid, lägger jag till lite carbs på det så är det faktiskt kört. Jag kan räkna toalettbesöken i oktober på en hand, EN HAND! Det är förknippat med ren och skär ångest att ens försöka, så jag undviker det helst:s Så plus- och minuslistan för att återgå till någon variant av LCHF lyder så här;

+ Kunna gå på toaletten igen (ja, lr jag hoppas på det iaf)
+ Undvika dessa fruktansvärda blodsockerfall
+ Beroendet- för, det är ju vad det är. När sockret är borta vill kroppen ha mer till vilket pris som
+ Slippa känna mig som en soptunna

- Min största craving är citrusfrukt, nummer två är chokladboll
- ABSTINENS- jag har redan huvudvärk och mår illa:(
- Maten kräver mer planering

Så, beslutet är inte så svårt och är taget. Igår slank den sista fettocarbkombon ner och from idag planeras det och äts osockrigt.

 

PS. Bebisen bästa tjatas det ju om hela tiden, nu struntar jag i barnmorskan och gör det som jag mår bra av. Det måste ju ändå vara bebisens bästa! DS.

Didn´t see that one coming.. Dagen då bh´n rök är här!

Jag skulle nog vilja påstå att det som avslöjade graviditeten var de okontrollerat svällande brösten, inget illamående eller att mensen uteblev, utan att brösten förvandlades till ballonger. Vissa skulle säkert se detta som något positivt och visst är det kanske det om man nu inte redan är nöjd som det är. Problemet är ju att jag var det! Brösten har sen dess fortsatt att svälla, jag har lämnat C-kupan för D, DD för E osv. Insåg imorse att, nu skiter jag i de här satans brösthållarna och går all in sporttop. Ouff, det bästa beslut jag fattat på länge, idag ska åter hoppsa mig fram i kontorlandskapet utan att riskera att nockas av mitt eget dekolletage, så det så!

Då har det hänt, har på något vis gått och väntat på det som tycks vara oundvikligt om man nu lyssnar på andra i omgivningen som varit gravida. Mitt första psykbryt bland folk skedde igår morse 06.45 på T-centralen. Tackar min lyckliga stjärna för att det inte var en vardag utan en söndag, så mycket folk är det inte som springer på centralen innan 07 en söndag. Dock tillräckligt för att jag ska vilja ta fram skämskudden även så här ett dygn efter.

Ställde klockan på 05.00 igår då alla vi anställda på Nordic Wellness skulle på 24-timmars kryssning. Steg upp, I TID, gjorde mig i ordning, packade och pussade min kärlek som snusade sött, hejdå. Gick förbi bilen på väg till bussen och plockade med mig plånboken som jag glömt dagen innan, inga konstigheter så långt. Kommer ut på gatan och ser på avstånd bussen blinka ut, UT från hållplatsen 5 minuter för tidigt! Med tanke på att det är nattsvart 06.10 och med det lönlöst att vinka eller liknande så var det inte så mycket annat att göra än att i panik väcka sambo och be om skjuts till stationen. Full av dåligt samvete hamnade jag till sist på tåget, I TID och var så back on track igen. Hinner tänka att jag ska skicka världens gulligaste sms OCH köpa minst 1 kg m&m´s till pappan innan jag på T-centralen inser att jag har tappat ur plånboken i bilen. Partymusiken i lurarna känns med ens enbart irriterande och humöret jag lyckats vända på 15 minuter pendeltågsfärd är som bortblåst, SUCK! Ringer chefen och kollar om leg är nödvändigt vilket det så kart är. Känner mig inte jättebriljant när jag för andra gången denna morgon ringer och väcker pappan innan kl 07.00 en söndag. Pappan blir inte jättenöjd när han yrvaken tar samtal nummer två som innebär utryckning, kan hända att han som vem som helst skulle gjort, lite kort säger, jaha vart ska jag möta dig då? Typ där brast det! Tårarna börjar rinna okontrollerat, jag kan även ha hulkat ur mig "duuuu behöver ju inte bli så aaaaarg", allt detta vid spärrarna till tunnelbana. Om det passerade folk, ja mest troligt. Märkte jag det? Nej, inte ett dugg faktiskt jag var helt uppslukad av mitt känslosvall! Pappan vaknade till ganska kvickt och lade till att "babe jag är inte arg, jag är faktiskt lite yrvaken..."

Hahaha jag kan inte annat än att bryta ihop lite av skratt så här i efterhand, men jag gör det bakom min skämskudde. Är det meningen att man ska bli så här? Är gravid = sinnessvag?!

Jag försöker verkligen, å då menar jag VERKLIGEN att inte dricka för mycket kaffe med tanke på Berry. Har vid något tillfälle räknat antalet koppar som hämtas under en stressig dag på kontoret, hör å höpna gott folk, 15-20 koppar går tydligen kroppen å hämtar, bara så där, av sig själv! Skrämmande många jag vet men tack och lov så är jobbet så stressigt att det som faktiskt rinner ner nog inte är så mycket mer än 4-5.

Hur som har min mycket pålästa respektive informerat mig om att jag numera får dricka två koppar om dagen, hahaha TVÅ!!! Det är nästan så att det framkallar ett hysteriskt fnitteranfall för att det är totalt övermäktig information att ta in. Nu när jag är som absolut tröttast ska jag alltså halvera mängden av det som faktiskt får mig att stå upp. Men, ja, vad gör min inte för att det där lilla bäret ska få de bästa av förutsättningar:)

Det har nu tom gått så långt att jag ofta tom tar mig förbi lunch innan huvudvärken är så brutal att min kära kollega tillika chef ber rmig ta en kopp kaffe, ja nästan i alla fall!
Tanken är att det får finnas kvar en förmiddags- och en eftermiddagskopp, i skrivande stund sippar jag på min första. Då jag flänger fram och tillbaka mellan hem och kund idag får jag dessutom privilegiet att dricka hemmakaffe och inte det svarta sumpiga som man hittar på de flesta arbetsplatser. Alltid något, hej påre` fredag!