berrypappanochjag.blogg.se

För visst var det så man sa? Nu är jag bortom all räddning, min hjärna har checkat ut å jag har bildbevis!
Som jag skrev har jag en ordentlig hjärnbrist, inget ovanligt, inget konstigt utan åtgärdas genom ökad dos av de tabletter jag redan äter. Problemet är ju att jag glömmer att ta dem! Jag får inte äta dem i samband med vare sig mejeriprodukter eller koffein vilket gör det ännu svårare. Så imorse åt jag endast mitt glutenfria bröd utan något på då det innehåller mejeri, jag var duktig alltså. Nu har jag jobbat hela förmiddagen kom nu tillbaka efter lunch och möttes av dessa två djävular liggandes på bordet, gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah, ge tillbaka min hjärna!

Kroppen kändes som sagt inte något vidare då jag steg upp i lördags. Vi startade dagen lite "mjukt" med första presentationen för att därefter bedömas och få första feedbacken. Iom att det har blivit ett par utbildningar och licenser vid det här laget tycker jag nog att det finns lite rutin i kroppen, det kan ha varit min räddning. Iom att hjärnan tycks ha flyttat ut alt ha tagit långsemester så kan jag inte direkt förlita mig på den då det kommer till att trycka ion koreografi. Det gick trots allt helt ok och feedbacken rörde mest min teknik. Nästa steg vart således att vända upp och ner på den. Sadeln åkte upp 2 cm, styret ner 5 cm (jag tyckte redan att jag låg ner:p) och sen var det dessutom dags att trycka ihop det mesta:) Så, ja lite av en rokad vart det, eller ja, MYCKET! Så mycket att tänka på gällande tekniken att det näst intill vart svårt att cykla rakt fram!

En av tjejerna på Les Mills frågade då jag bokade om jag trodde att detta skulle gå då jag är gravid och deras utbildnigar är kända för att vara tuffa att ta sig igenom. Hon är själv RPM´are OCH gravid så hon har lie koll:) Well, jag är ju aningens envis så jag bestämde mig där och då för att det skulle gå. Jag bestämde också att om jag åkte så skulle jag göra det med en inställning att jag inte skulle cykla något annorlunda än om jag vart mitt vanliga jag. Så, på ren svenska, j%#la dumt! Lördag eftermiddag och sista passet var faktiskt inte roligt, f-n vad jag fick kämpa för att inte bryta ihop. Rädslan i kombination med smärtan i sammandragningarna var inte kul att tampas med. Hjärnan är i särklass det jag tampas mest med just nu. Jag vill verkligen träna men samtidigt så är jag så rädd för a köra för hårt och ställa till med något jag får leva med hela mitt liv:(

Lördagen tilldelades jag låt 6- högintensiv intervallträning och cyklade hem den med lite av hedern i behåll. Inför dag 2 väntade nu låt nr 7, dvs den sista och på många sätt den tyngsta (för mig). Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag fick lägga en intensiv timme på coah och koreografi för att sen bara få vila kroppen och återhämta!

Börjar faktiskt som appen lite lovat, känna mig piggare och aningens mindre flåsig. Frågar du pappan säger han mest troligt att jag är en sömngångare i jämförelse mot hans ickegravida sambo frågar du mig så ger jag dig tummen upp.

Jag har förvisso med start denna vecka, plockat bort mitt CX-pass, med det inte sagt att jag inte kommer köra det men jag har iaf landat i att det inte ska ligga fast på schemat längre. Har en ambition om att både se och känna mig stark om jag ska var längst fram annars kan bättre lämpad köra. Utvärderade mig själv efter det senaste passet och insåg att jag mest kände mig som en trött, flebbig skalbagge. Där och då bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och komma till insikt. Vi CX-instruktörer får lära oss på utbildningen att detta inte är en träning för gravida, kan finnas en poäng i att instruktören inte är gravid då heller:) Skyller den sena polettnertrillningen på att jag är gravidhjärnslö..

Men, det positiva här är att jag faktiskt känner för att ge mig ut på ett varv i spåret, och om än bara 1,2 km, så känns det fullt möjligt igen. Det ska bli kul att köra dubbla eventklasser ikväll (det är inte bara ett hinder att ta sig förbi innnan jag får hälsa på min underbara kudde igen) å det känns så förbannat bra! Jag älskar min träning, mina deltagare och mina PT-kunder och det har minst sagt varit lite av en skräckfylld upplevelse att känna att jag bara vill stanna hemma i soffan ätandes apelsiner (å kanske ett paket chokladbollar)..

Fram till årsskiftet är min förhoppning att kunna fortsätta köra de klasser jag nu har på schema dvs 6 st, och faktiskt få må bra med det. Därefter får jag se vad status är. Jag börjar sakta men säkert inse att vissa begränsningar finns där men jag håller fast vid, glad mamma = glad Berry & pappa:)

Förresten, nästa helg sätts vi på prov jag och Berry, på fredagen åker vi ner till Malmö och RPM-utbildning. Dvs ca 16 h av hårddrillning i jakten på min nästa Les Mills licens!

så måste du bara hyra en sång för Marion. Jag hade hört mycket om den innan men vad kom jag faktiskt inte ihåg då jag slog till och sopade med mig den från hyllan. Herre min je vilken film, alltså som jag sobbade och grät.Hulkade vid något tillfälle ur mig att det kanske inte var så lämpligt att jag med alla hormoner såg den just nu, vid det tillfället grät jag så mycket att pappans tröjärm var genomblöt och jag själv hyperventilerade.

Väl värd att se säger jag. Vi stannade och drack en kaffe hemma hos vännerna C och N på väög hem från myshelgen. C som är en av mina närmsta, ställde den inte helt obefogade frågan "men, tycker jag att den är bra som inte är gravid?" Ja, ni, bra fråga, har inte en aning. Om ngn ogravid ser den så dela gärna med dig av tankarna efter. Kan vara lite av ett socialt expriment tänker jag;)

Skrev något om det där djuvulusiska sockret i föregående vecka. Barnmorskan sa i klartext att jag inte skulle fortsätta så kolhydratsnålt som jag innan har ätit. Sagt och gjort, jag kan inte sånt här så jag har gjort som hon sa. Men faktum är så här 15 veckor in i graviditeten att jag mår inte bra av att äta kolhydrater, PUNKT. Magen stannar normalt sett i det stora hela av när jag äter kolhydrater i form av pasta, ris och bröd. Jag kan ju inte direkt påstå att systemet funkar bättre som gravid, lägger jag till lite carbs på det så är det faktiskt kört. Jag kan räkna toalettbesöken i oktober på en hand, EN HAND! Det är förknippat med ren och skär ångest att ens försöka, så jag undviker det helst:s Så plus- och minuslistan för att återgå till någon variant av LCHF lyder så här;

+ Kunna gå på toaletten igen (ja, lr jag hoppas på det iaf)
+ Undvika dessa fruktansvärda blodsockerfall
+ Beroendet- för, det är ju vad det är. När sockret är borta vill kroppen ha mer till vilket pris som
+ Slippa känna mig som en soptunna

- Min största craving är citrusfrukt, nummer två är chokladboll
- ABSTINENS- jag har redan huvudvärk och mår illa:(
- Maten kräver mer planering

Så, beslutet är inte så svårt och är taget. Igår slank den sista fettocarbkombon ner och from idag planeras det och äts osockrigt.

 

PS. Bebisen bästa tjatas det ju om hela tiden, nu struntar jag i barnmorskan och gör det som jag mår bra av. Det måste ju ändå vara bebisens bästa! DS.

Om bara 19 dagar får vi nycklarna till vårt hus. 5 månader av väntan börjar närma sig sitt slut, äntligen!
För er som inte vet så är pappan inte från stan, efter en period av pendling bestämde vi oss för att en flytt var nödvändig. I mars i år flyttade så de sista sakerna och pappan in i min lilla lilla lya i AIK-land. Vi var förvisso ganska inställda på att det inom kort var dags för en uppgradering men ganska snabbt insåg vi att vårt gemensaamma intresse för kläder inte var en bra kombo med 40,5 kvadrat:) Kan förvisso fortfarande med en drömmande blick rulla förbi på Råsundavägen men ja, jag tror att det blir riktigt bra detta!

Efter många vändor (5 visningar) och MÅNGA misstag från Notars mäklares håll gick den till sist i väg. Kan tyvärr inte rekommendera någon att använda dem, i alla fall inte någon som ställer krav på service och professionalism! Oavsett, med påskrivet försäljningsavtal men utan nytt vart det med ens lite svettigare trots att detta var planen. Min fantastiska pappa, aka Moffa, har varit med på alla visningar, farit runt hela stan och försökt lära oss lite om vad det är man ska vara observant på vid köp av radhus. För det var där vi landat, radhus i Norrort kanske på sin höjd Västerort. Oj, så annorlunda det blev:) Av ren och skär slump tittade vi på ett område vi inte ens haft sök på, hittade ett objekt som var perfekt i storlek och hade allt det vi ville ha; rätt avstånd till stan fast på "fel" sida, bra friluftsområden runt knuten, en liten tomt att pyssla på och rätt prislapp, att det sen var en fristående villa, det kan vi leva med!!

5 månader är lång tid för vems om helst, jag kan ha stans sämsta tålamod, för mig är 5 månader en hel evighet! Vi lämnade Råsunda i augusti och har sedan dess bott hos min pappa, ganska precis två månader nu. Man kan ju tycka att det borde vara ganska tungt att flytta hem till pappa som 32-åring men icke. Jag tror tom att det kommer bli lite jobbigt att flytta "hemifrån" igen. Jag kommer att sakna att inte få komma hem till min fina pappa varje kväll! Vet inte om pappa kommer sakna oss lika mycket dock, minstingen lämnade boet i april och bam, i augusti var äldstingen med sambo inflyttad:)

Om hantverkarna gör det de ska och vi lyckas ro våra lite mindre projekt i hamn så är vi inflyttade till 1:a advent. Jag, pappan, hunden å Berry, min alldeles egna lilla familj i vårt alldeles egna lilla hus:)

..å då pratar vi inte för att jag blivit så tjock utan för att jag i ett svagt ögonblick bestämde mig för att inte berätta för mina närmaste på telefon utan IRL. Kul beslut när man har de mest gravida, uppbokade, långt-bort-i-stan-boende vännerna som går att hitta. Jag tänker då på just tre som står mig mycket nära men som ännu inte vet vad som försigår i min kropp, ingen nämnd ingen glömd men de kan ha namn som börjar på E, H och S. Jag är ju vansinnigt envis så jag vet att jag inte kommer att berätta men det innebär att det kommer bli fantastiskt roligt att få hem en av dem i november. Har en känsla av att det inte kommer att gå att dra in magen då:D

Varför är det ingen som delat med sig av det faktum att det inte är något ovanligt att börja småkräkas lite i sin egen mun?! Gåshud och kväljningar lr ja, kräk är det ju faktiskt som kommer upp å vänder med jämna intervall. Så vansinnigt otäckt att fjun och skinn ställer sig på ända! Dte ska mycket till för att min lllebror ska bli äcklad, men nu har jag lyckats. Typ det enda positiva så långt, bläkom säger jag för det här nyupptäckta fenomenet:s

Vi bestämde oss på inskrivningen för att vi ville göra ett KUB-test. För er som inte har hört detta innan; "undersökningen KUB är ett sätt att ta reda på sannolikheten för att ett foster har Downs syndrom eller två andra mer ovanliga kromosomförändringar.
Det var verkligen inget jag hade funderat på innan men när frågan ställdes kändes det helt självklart. Jag har flera nära vänner som det senaste året råkat ut för sorgligheter i samband med graviditeter och födslar och på något vis så tror jag att dessa KUB-tester fyller en mycket bra funktion, oavsett utgång och beslut man fattar.

Jag har nojat och haft ångest, svårt att sova och funderat något vansinnigt mycket de senaste veckorna. Vad händer om det faktiskt är något fel? Det som kändes som ett mycket lätt beslut inititalt har blivit ett tyngre och tyngre ok att bära ju fler veckor som gått. Hur som helst så var det dags igår igen.

Blodprovet togs för dryga veckan sen och ultraljud och mätningar var bokade till igår kl 16.30. Vi fick som alltid på Mama Mia, en underbar person som skulle genomföra detta. Promenaden eller ja, lite mer språngmarschen dit (jag kan ha varit sen, kan ha..) avhandlades kvällens middag och huruvida jag fick kissa eller inte.

NOTE TO SELF; Att ha en urinblåsa som är två gånger större än allt som har med Berry att göra totalt är inte optimalt då det ska skuffas runt bebbe med ultraljudspinne. Särkilt inte om bebben är akrobatiskt lagd och tycks gå på uppåt..

Well, hur som. När hon väl la den där kalla slemmiga geggan på magen och la på ultraljudet så var Berry där! Inte alls som i mina tankar där lilla B bara har försvunnit och jag har drömt allt. det är på riktigt och ja, jag får tårar i ögonen bara av att tänka på att det där lilla lilla krypet finns där inne i min mage, är 50% jag och 50% pappan (check på gravidhormonerna:p). Hon mätte och visade, förklarade och svarade tålmodigt på mina dumma oroliga tankar. Hmmm tårar igen, haha det verkar vara mycket hormoner idag:) Hur som helst, resultatet efter att ha räknat ihop vikt, längd, ålder, Berrys mått, min historik etc var 1/20 000. Fram till igår sa det mig absolut ingenting men nu vet jag att det är det är det bästa resultat man kan få:) Allt nojande och oroande i onödan. Berry gymnastiserar och mår bra och sannolikheten för att det är något fel är väldigt liten.

Fick med oss lite bilder hem, bilder som jag och pappan tycker är så fina, bilder som morfar vände lite skeptiskt på samtidigt som han kisade. Det är kärlek det, villkorslös kärlek<3

Didn´t see that one coming.. Dagen då bh´n rök är här!

Jag skulle nog vilja påstå att det som avslöjade graviditeten var de okontrollerat svällande brösten, inget illamående eller att mensen uteblev, utan att brösten förvandlades till ballonger. Vissa skulle säkert se detta som något positivt och visst är det kanske det om man nu inte redan är nöjd som det är. Problemet är ju att jag var det! Brösten har sen dess fortsatt att svälla, jag har lämnat C-kupan för D, DD för E osv. Insåg imorse att, nu skiter jag i de här satans brösthållarna och går all in sporttop. Ouff, det bästa beslut jag fattat på länge, idag ska åter hoppsa mig fram i kontorlandskapet utan att riskera att nockas av mitt eget dekolletage, så det så!

Då har det hänt, har på något vis gått och väntat på det som tycks vara oundvikligt om man nu lyssnar på andra i omgivningen som varit gravida. Mitt första psykbryt bland folk skedde igår morse 06.45 på T-centralen. Tackar min lyckliga stjärna för att det inte var en vardag utan en söndag, så mycket folk är det inte som springer på centralen innan 07 en söndag. Dock tillräckligt för att jag ska vilja ta fram skämskudden även så här ett dygn efter.

Ställde klockan på 05.00 igår då alla vi anställda på Nordic Wellness skulle på 24-timmars kryssning. Steg upp, I TID, gjorde mig i ordning, packade och pussade min kärlek som snusade sött, hejdå. Gick förbi bilen på väg till bussen och plockade med mig plånboken som jag glömt dagen innan, inga konstigheter så långt. Kommer ut på gatan och ser på avstånd bussen blinka ut, UT från hållplatsen 5 minuter för tidigt! Med tanke på att det är nattsvart 06.10 och med det lönlöst att vinka eller liknande så var det inte så mycket annat att göra än att i panik väcka sambo och be om skjuts till stationen. Full av dåligt samvete hamnade jag till sist på tåget, I TID och var så back on track igen. Hinner tänka att jag ska skicka världens gulligaste sms OCH köpa minst 1 kg m&m´s till pappan innan jag på T-centralen inser att jag har tappat ur plånboken i bilen. Partymusiken i lurarna känns med ens enbart irriterande och humöret jag lyckats vända på 15 minuter pendeltågsfärd är som bortblåst, SUCK! Ringer chefen och kollar om leg är nödvändigt vilket det så kart är. Känner mig inte jättebriljant när jag för andra gången denna morgon ringer och väcker pappan innan kl 07.00 en söndag. Pappan blir inte jättenöjd när han yrvaken tar samtal nummer två som innebär utryckning, kan hända att han som vem som helst skulle gjort, lite kort säger, jaha vart ska jag möta dig då? Typ där brast det! Tårarna börjar rinna okontrollerat, jag kan även ha hulkat ur mig "duuuu behöver ju inte bli så aaaaarg", allt detta vid spärrarna till tunnelbana. Om det passerade folk, ja mest troligt. Märkte jag det? Nej, inte ett dugg faktiskt jag var helt uppslukad av mitt känslosvall! Pappan vaknade till ganska kvickt och lade till att "babe jag är inte arg, jag är faktiskt lite yrvaken..."

Hahaha jag kan inte annat än att bryta ihop lite av skratt så här i efterhand, men jag gör det bakom min skämskudde. Är det meningen att man ska bli så här? Är gravid = sinnessvag?!

Jag försöker verkligen, å då menar jag VERKLIGEN att inte dricka för mycket kaffe med tanke på Berry. Har vid något tillfälle räknat antalet koppar som hämtas under en stressig dag på kontoret, hör å höpna gott folk, 15-20 koppar går tydligen kroppen å hämtar, bara så där, av sig själv! Skrämmande många jag vet men tack och lov så är jobbet så stressigt att det som faktiskt rinner ner nog inte är så mycket mer än 4-5.

Hur som har min mycket pålästa respektive informerat mig om att jag numera får dricka två koppar om dagen, hahaha TVÅ!!! Det är nästan så att det framkallar ett hysteriskt fnitteranfall för att det är totalt övermäktig information att ta in. Nu när jag är som absolut tröttast ska jag alltså halvera mängden av det som faktiskt får mig att stå upp. Men, ja, vad gör min inte för att det där lilla bäret ska få de bästa av förutsättningar:)

Det har nu tom gått så långt att jag ofta tom tar mig förbi lunch innan huvudvärken är så brutal att min kära kollega tillika chef ber rmig ta en kopp kaffe, ja nästan i alla fall!
Tanken är att det får finnas kvar en förmiddags- och en eftermiddagskopp, i skrivande stund sippar jag på min första. Då jag flänger fram och tillbaka mellan hem och kund idag får jag dessutom privilegiet att dricka hemmakaffe och inte det svarta sumpiga som man hittar på de flesta arbetsplatser. Alltid något, hej påre` fredag!

 

 

Alltså denna eviga trötthet, när ska den ge sig??
Jag har hört ett otaligt antal gravida uttala sig om hur trött man är och tänkt tanken (mer än en gång), MEN, hur jobbigt kan det vara, det syns ju int ens, ta dig samman kvinna?!
Hahahaha in your face fröken! Väcklarklockan på morgonen känns som en fet käftsmäll, kl 10 kommer käftsmäll nr 2- dags för fika. Kl 12.15, dvs så snart lunchen landat i magen, är det dags att kravla till jobbets vilorum. Kl 15- dags för käftsmäll nr 4, ja ni börjar förstå.. Så här har mina dagar sett ut i X antal veckor. Lite framsteg har skett då jag inte sitter och nickar som en bebis i avsaknad av nackmuskulatur förrän framåt 21 (har gått från att vara gråtfärdig 19.15).

Till saken hör är att jag är född med en hög energinivå, jag har alltid, sen jag lärde mig gå, farit runt värre än en Duracellkanin. Det innebär att min kalender är bokad utifrån detta. Dvs att jobba heltid, leda klasser och arbeta som PT med ett leende, det är min vardag, eller ja, det VAR min vardag! I ca 10 veckor har jag nu väntat på att det ska vända. Gravidappen säger att det ska vända, halleluja appen jag tror på dig!

http://www.youtube.com/watch?v=BaNI0Mt_kLY&feature=youtube_gdata_player